Hur allt började

Jag drömde om att bli författare redan när jag fem år gammal lärde mig att skriva. Då var det bara min mamma som förstod vad jag skrev, eftersom jag hoppade över alla ”onödiga bokstäver” som vokaler. Jag ritade och skrev små sagor om en igelkott (eller ”glkt” då) och liknande. När jag blev lite större skrev jag berättelser om flickor som fick sina drömmars häst/hund/katt och mysterier inspirerade av alla Kitty-böcker jag läste på en gammal smattrande skrivmaskin. (Som jag önskar att jag ännu hade den kvar!)

Alltför snart insåg jag att författare inte var ett ”riktigt jobb”. Det kändes ungefär lika ouppnåeligt som att bli popstjärna. Sorgligt att verkligheten knäcker ens barndomsdrömmar så snart … Jag bestämde mig för att bli journalist i stället. Då skulle jag i alla fall få skriva. Jag gjorde egna tidningar, vilket ledde till en tredagars prao på DN:s ungdomsredaktion och till min första publicerade artikel i ett lokalblad när jag gick i högstadiet.

Efter gymnasiet läste jag till journalist på högskolan, men när jag pluggat färdigt var tidningsmarknaden i kris och att få jobb som journalist snudd på omöjligt. Efter att ha frilansat ett halvår fick jag i stället jobb inom kommunikation och jobbade som redaktör för webb och intranät på en kommun och sedan på en statlig myndighet ett antal år. Visst fick jag skriva en hel del, men det var något som saknades. Barndomsdrömmen om att bli författare vilade någonstans där i bakgrunden, djupt begravd. Men den var inte död. Den bara sov. Och det var en väldigt spännande dröm en natt som väckte mig …

 Idén till debutromanen

Även om jag drömde om att bli författare redan som barn, var det först när jag fick idén till min debutroman Solens dotter som jag påbörjade ett större skrivprojekt. Allt började med en dröm i familjens stuga i Härjedalsfjällen för mer än ett decennium sedan. Jag drömde om en kvinna och en man som slogs i en dal uppe i Sonfjällets nationalpark, där jag vandrat mycket. Även om det bara var ett par scener, fick jag en tydlig känsla för personerna och deras relation till varandra. Drömmen var så spännande att jag var tvungen att skriva ner den. Idén grodde i huvudet i många år, men det var först efter en sjukskrivning för utmattning, då jag inte orkade skriva något alls, som jag började omvärdera mina prioriteringar och tänka över vad jag egentligen ville. Jag hade en känsla av att jag måste skriva färdigt min historia för att bli lycklig. Den ville ut! Så jag sökte tjänstledigt för att läsa en skrivkurs och få tid och ork att skriva. Jag hade ju hela idén i huvudet. Jag behövde bara få ner den på papper.

Hur kunde jag få för mig att skriva en fantasy romance, när jag knappt hade läst någon high fantasy, och inte ens visste att det finns en genre som heter fantasy romance? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger. Sanningen är att det var den idé som kom till mig och som jag kände att jag måste skriva. Det var först när råmanuset var färdigt som jag insåg att det finns ett namn för det jag skrev. Men även om jag aldrig hade läst något liknande så var det ju det här jag älskade. Fantastik och kärlek – på samma gång. En bättre blandning kan jag inte tänka mig. Det är det jag tycker är roligast att skriva, för inom fantastiken sätter bara min fantasi gränserna för vad som kan hända. Dessutom får jag skapa en helt egen värld!

Manuset till Solens dotter tog sin form under två år på Skrivarakademin i Stockholm och jag älskade varje stund! Aldrig förr hade jag träffat så många människor som jag trivdes och hade något gemensamt med, och att få ägna så mycket tid till att skriva och läsa var underbart! Vårt första barn föddes under studierna och jag var föräldraledig ett år. På grund av nattamning och sömnbrist blev det inget skrivet under det året. 😅 Men efter åren på Skrivarakademin hade jag i alla fall ett färdigt råmanus. Nu behövde det ”bara” redigeras.

Födde både bok och bebis inom ett dygn

Jag gick en kurs på Sundbybergs folkhögskola och jobbade igenom manuset. När jag kände att jag inte kunde komma längre själv skickade jag i väg Solens dotter till en lektör och ett antal testläsare. Vid det laget var jag ärligt talat ganska trött på mina egna ord, så när jag fick tillbaka lektörsutlåtandet och insåg att jag fortfarande hade en hel del arbete kvar, sköt jag upp redigeringen (Hej prokrastinering, gamle vän!) och skrev råmanus till andra boken i serien i stället. För det är det jag tycker är den absolut roligaste delen av skrivandet. Att hitta på en historia och få ner den på papper. Andra boken gick av bara farten och jag skrev råmanuset på sex månader. Vilken skillnad mot första boken som jag slet med i åratal! Men den här gången hade jag lärt av mina misstag och undvek att göra dem igen.

Men till sist kunde jag inte skjuta upp den där redigeringen längre. Jag blev nämligen gravid med vårt andra barn och insåg att om det inte skulle bli ytterligare ett år i bebisbubblan utan ett enda ord skrivet så var det redigering in i kaklet som gällde. Så jäklar vad jag redigerade. Jag slet urtrött de sista två månaderna höggravid för att hinna skicka in manuset till förlag innan bebisen kom. Och jag hann.

Med tolv timmar till godo.

Jo, det är sant! Jag skickade in manuset till de stora förlagsdrakarna och tolv timmar senare var bebisen född! Man kan säga att jag födde både en bok och en bebis inom ett dygn. Det är nästan så att jag tror att vår dotter förstod där inne i magen hur viktigt det här var för mig och väntade tills jag var klar med boken.

Efter någon månad när jag började komma ur den värsta bebisdimman skickade jag manuset till några förlag till. Och eftersom tålamod inte är min starkaste sida skickade jag efter ännu någon månad till ytterligare ett gäng. 😅 Att ha en nyfödd bebis att ta hand om när man väntar på förlagssvar visade sig vara ett vinnande koncept, för jag hade inte tid att kolla mejlen var femte minut och noja över om väntan betydde att det skulle bli ett ja eller ett nej. Vartefter droppade det in refuser från de stora drakarna, om än ett par gånger med något kort om att det var ”ett intressant manus”. Men det var väntat, med tanke på att de stora förlagen sällan ger ut high fantasy för vuxna med svenska som originalspråk, för att inte tala om svensk fantasy romance.

Men vem behöver drakar när det finns änglar? Och inte vilken ängel som helst, utan en som bara ger ut den typ av böcker jag själv älskar! Seraf förlag ville ge ut min bok! (Och faktiskt några andra förlag också, men det är en annan historia.) Jag är så otroligt glad och tacksam för att min förläggare Caroline Hurtig – Författare såg något i mitt manus och vågade satsa på det, trots att jag är debutant. Och nu sitter jag här med ett förlagsavtal. Det känns smått otroligt och jag vet inte om jag ännu riktigt greppat det. ☺️

De fina ord jag fått från olika håll om Solens dotter – som ”spännande och annorlunda”, ”medryckande språk”, ”en helt fantastisk bok”, ”älskade boken” – betyder enormt mycket för mig. Nog finns det läsare för den här sortens historier där ute, även om de stora förlagsdrakarna ännu inte vaknat och sett allt guld som glimmar inom den svenska fantastiken.

Vad händer nu då?

Den som tror att jobbet är klart när manuset blivit antaget av ett förlag får tänka om! 😉 Då är det nya vändor där manuset ska putsas ytterligare. Och förlaget jobbar på med sitt: omslagsillustration, omslagsdesign, språkgranskning, korrekturläsning, baksidestext, sättning av inlaga, tryck … Kanske är det tur att man inte vet innan man börjar hur mycket jobb som krävs för att det ska bli en bok … 😅

En underbart rolig sak var att få se hur omslagsillustratören, ingen mindre än Alice Ekström – Författare som startat Facebook-gruppen Fantasykammaren, tolkade min huvudperson Damiana i bild och så fint fångade hennes essens. Det är något kraftfullt och orubbligt över hennes ansiktsuttryck som jag älskar!

I februari kommer så min debutroman Solens dotter. Min barndomsdröm ska äntligen bli verklighet! Jag längtar och ser så mycket fram emot att få dela min historia med läsare! Jag hoppas att det ska finnas några därute som gillar den och mina karaktärer åtminstone nästan lika mycket som jag gör. 😉 För efter all tid jag tillbringat med Damiana och Sandreon känns de som mina vänner.

Nu finputsar jag Solens dotter, redigerar manuset till andra boken i serien inför inskick till förlag och skriver råmanus till den tredje boken. Jag skriver också på ett annat sidoprojekt inom en annan genre och försöker klämma in att skriva en novell emellanåt. Nyligen fick jag veta att en steampunk romance-novell jag skrev före sommaren ska publiceras i en antologi hos Everlasting Publisher nästa år. Det var mitt första försök att skriva steampunk, så det känns jätteroligt! Särskilt som jag hade så kul när jag skrev den. För det är ju därför jag gör det här. För att det är så roligt.