Gästblogg

Gästblogg: Petronella Simonsbacka om att debutera – och debutera igen

Det är dags för årets sista gästbloggare! Petronella Simonsbacka är aktuell med flera titlar inom flera olika genrer. Jag fick upp ögonen för Petronellas böcker genom Facebookgruppen Författare på Facebook och har läst hennes intressanta självbiografiska bok Livshungrig samt hennes true crime Hon talade yiddish. Jag följer också hennes fina skrivarblogg. Petronella skriver här om att röra sig mellan och debutera i olika genrer och om att hitta sin nisch.


Debut efter debut efter debut

Omslagen till en del av Petronella Simonsbackas böcker

Det är härligt att debutera som författare och det är ju ett efterlängtat nöje, när man under många, många år skrivit skönlitterärt, men ännu inte blivit antagen av ett förlag och ännu mindre utgiven. Så är det för de flesta. Det är inte helt enkelt att skriva en bok och det är mycket svårt att ta sig igenom nålsögat hos ett förlag. Men när man väl lyckats nå debuten upptäcker man att man faktiskt kan debutera igen, gång på gång på gång. För det är så mycket som sker för allra första gången. Detta är ett nöje i sig, måste jag säga, att lära nytt och prova nytt.

Jag debuterade 2018 med en kortroman i ljudboksformat inom genren feelgood-romance. Året efter publicerades min första och hittills enda självbiografiska bok. I år har jag debuterat i papper, som fackboksförfattare, som ungdomsboksförfattare, i genrerna fantasy och true crime samt har för första gången varit medförfattare till en bok. Det är ju jättemånga debuter, fler debuter än böcker till och med! Nästa år deckardebuterar jag och jag tror inte att mina debuter tar slut ens 2021. Det finns så mycket nytt av prova på. 

Denna lust att bryta ny mark kan man se både positivt och negativt på. På den positiva sidan är jag bred och gillar att vara det. På den negativa sidan så är bredden förmodligen ett tecken och ett symtom på att jag ännu inte har slagit igenom som författare. När någon verkligen har hittat sin nisch och sin läsekrets så brukar personen repetera det framgångsrika konceptet i princip under resten av livet. Om jag slog igenom exempelvis som feelgoodförfattare så skulle det finnas en stark efterfrågan på sådana berättelser och jag skulle med all säkerhet inrikta mig på att skriva feelgood och ägna större delen av min tid åt att göra det, men som det är nu har jag på gott och ont ingen press på mig. Jag kan precis skriva vad jag vill. Dock finns det lättare och svårare genrer, om man vill bli publicerad.

Petronella Simonsbackas zombieroman Röda ögon i natten, som hon tycker är den bästa bok hon skrivit.

Min zombieroman har varit den som varit absolut svårast att placera. Jag tycker att ”Röda ögon i natten” är den bästa bok jag skrivit, men det spelar ingen roll, för det är också den som har minst kommersiell potential av allt i skönlitterär väg som jag någonsin har varit inblandad i, sedan jag skrev dikter på gymnasiet. Hemskt dåliga dikter dessutom. 

Om man ägnar väldigt mycket tid åt att skriva, som jag gör, så drömmer man ju om att kunna leva på författarskapet, förr eller senare. Jag har lite hopp vad gäller min kommande deckare, men jag tror att mina science fiction-berättelser förmodligen kommer att dö i min skrivbordslåda. Mina döda berättelser blir varken sämre eller bättre av att aldrig bli lästa. De existerar bara inte. En författare definieras inte enbart av att vara en person som skriver, utan också av att vara en person som blir läst. Jag vill verkligen att mina böcker ska bli lästa. Den längtan är vida större än min lust efter att få bra respons, beröm eller goda recensioner. När folk har läst någon av mina böcker så kommer de att tycka vad de tycker, oavsett om det är smickrande eller inte för mig och det spelar ingen större roll, men att inte bli läst är som att dö utan att bli kysst, som att aldrig få äta pasta med köttfärssås, som att inte lära sig läsa, som att inte få finnas, som att aldrig någonsin skratta. Att bli läst är verkligen en grundläggande del av att vara författare. En del som jag inte kan kontrollera.

Det enda jag kan göra är att bli bättre och bättre på att berätta historier, på att underhålla, och hoppas på att också jag en dag hittar min nisch. Till dess kommer jag att prova på allt som jag kan och vill. Hej vilt! Det lovar jag!

Petronella Simonsbacka


Fakta: Petronella Simonsbacka

Petronella Simonsbacka
Foto: Chatrin Carlsson

Biografi: Petronella Simonsbacka är en journalist och författare med förkärlek för kortromaner. Hon är mest känd för Hon talade yiddish, som handlar om Elisabeth Stride från Hisingen som mördades av Jack Uppskäraren i London 1888. Hon bloggar om sitt skrivande på:

https://petronellasforfattarliv.wordpress.com/

Bibliografi, skönlitteratur:

  • Nytt liv sökes (Saga Egmont Förlag, 2018)
  • Livshungrig (Saga Egmont Förlag, 2019)
  • Evighetstalet (Saga Egmont Förlag, 2020)
  • Hon talade yiddish (Saga Egmont Förlag, 2020)
  • Röda ögon i natten (Joelsgården Förlag, 2020)

Bibliografi, facklitteratur:

  • Programmering för humanister (Kulturopportunisten, 2020)
  • Från skrivtorka till flow, skriven tillsammans med författaren Christina Gustavson (Joelsgården Förlag, 2020)

Sociala medier:

Instagram: @petronellasimonsbacka
Facebook: https://www.facebook.com/simonsbacka/
Hemsida: https://petronellasforfattarliv.wordpress.com/


Tidigare gästbloggare:

Gästblogg

Gästblogg: Sabine Mickelsson om att hitta sitt tema

I dag välkomnar jag ännu en spännande gästbloggare! Sabine Mickelsson är aktuell med sex noveller i fem antologier. Hon skriver också veckotidningsnoveller och handleder skrivarkurser, både IRL och online. Just nu jobbar Sabine på flera längre skrivprojekt, för såväl barn som unga vuxna. Hon brinner för ämnen som ensamhet, psykisk ohälsa och att hitta sina inre styrkor. Det där med teman kan du läsa mer om i dagens gästbloggsinlägg.


Teman som berör

De hittills utkomna novellantologier Sabine Mickelsson medverkar i

Jag har haft turen att få flera berättelser publicerade i år. Det har samtidigt gjort att jag fått en bättre överblick av vilka teman som intresserar mig (just nu). Jag märker att jag återkommer till vissa ämnen. Ensamhet. Död. Att finna sina egna styrkor.

Varför är jag så fixerad vid just de här ämnena? Tja, dels tror jag att det är allmänmänskliga teman som berör oss alla på något plan. Ensamhet och död är något skrämmande. Och att möta sina rädslor kan väl i viss mån likställas med att hitta sina inre styrkor. Överlevnadsinstinkten kickar in och lockar fram en slags urkraft. Jag klarar detta! De ska allt få se! Och så vidare.

Ensamheten är något som följt mig genom livet. Ofta självvald (jag trivdes i min egen fantasi). Ibland påtvingad (ensambarn, en udda fågel i skolan). Misstolka mig inte. Jag har en underbar familj, goda vänner, en stöttande partner. Men ensamheten fanns där under uppväxten. Och det är viktigt att skilja på självvald och ofrivillig ensamhet. Man kan vara ensam i ett förhållande, på samma vis som man kan känna tillhörighet (exempelvis till naturen) i sin självvalda ensamhet. Det här är något jag ofta funderar på och, rätta mig om jag har fel, jag tror att många andra gör det också.

Döden då? Tja, den blir alltmer närvarande. Närstående som går bort eller drabbas av akuta sjukdomar. Jag grubblar inte särskilt mycket över allt detta i vardagen. Kanske för att man liksom inte hinner när man är mitt i det. Men människor lämnar avtryck, och du hittar spår av dem i mina texter. Förvrängda spår, javisst, men de finns där. Ibland är det min oro, mina rädslor, min saknad som rinner ut med orden. Ibland är det fragment av goda minnen (du hittar delar av farmors hus i nästan alla mina berättelser).

Jag märker att det är de här texterna, där jag lyfter teman som jag själv blir berörd av, som läsare ger återkoppling på. Något av mina spretiga känslor och tankar har färgat av sig, blandats med trycksvärtan, fastnat hos läsaren. Och det värmer. Det är härligt att få dela just den upplevelsen med andra, även om alla tolkar texten på sitt sätt.

Så när du skriver på ditt nästa projekt, stanna upp en stund. Fundera. Vad handlar den här texten om egentligen? Finns här något underliggande tema? Vad är det som ropar högst? Som skaver? De här frågorna kan du också ställa dig i själva idéstadiet, om du vill ge berättelsen ytterligare djup. Skriv det som berör dig, det som du vill läsa.

Lycka till!

Sabine Mickelsson


Fakta: Sabine Mickelsson

Sabine Mickelsson

Biografi: Jag är nog en rätt spretig konstnärssjäl. Skrivandet är viktigt, men jag frilansar också som grafisk designer och undervisar olika swingdanser. Ibland blir det många bollar i luften. Då dras jag till havet och skogen. Helst i sällskap med mina två terriergossar, världens sötaste hundar (så tycker visst alla hundägare).

När jag inte skriver, målar, dansar eller hänger med hundarna, då jobbar jag med världens roligaste jobb. Hälsofrämjande efterskolanverksamhet för barn och unga. Det allra bästa med jobbet, förutom alla härliga möten, är att jag får möjlighet att dra skrivarkurser på arbetstid. Det är jag otroligt tacksam för.

Bibliografi:

Noveller:

Sociala medier:

Instagram: @authorsabinem
Facebook: https://www.facebook.com/authorsabinem
Hemsida: https://www.sabinemickelsson.com/


Tidigare gästbloggare

Gästblogg

Gästblogg: Lupina Ojala om att dansa fram en historia

Det är dags för en ny gästbloggare! I dag berättar författaren Lupina Ojala om hur hon samlar intryck och erfarenheter som hon använder i sitt skrivande. Lupina är aktuell med den rykande färska fantasyromanen Shessandras hjärta, som i dagarna släpps hos Catoblepas förlag. Hon har tidigare gett ut böckerna Tårpilens år och Toner av guld och är dessutom en flitig novellförfattare.


Om att prova något nytt …

Lupina Ojalas nya bok Shessandras hjärta

Det finns otroligt många olika sätt att ta sig an ett skrivprojekt och det gäller att hitta något som funkar för en själv. Det som är toppen för en person är en usel taktik för en annan. Personligen gillar jag att göra olika typer av handgripliga och praktiska förundersökningar. Det kan vara alltifrån att besöka historiska platser för att fånga in en viss stämning till att träna någon kampsport. 

När tillfälle ges att testa något som eventuellt kan komma till användning tar jag chansen. En gång fick jag skjuta med musköt och upptäckte att svartkrut ryker rejält. Dessutom fick jag lära mig att pipan på musköter är slätborrade till skillnad från moderna gevärspipor som är räfflade. Det medför att precisionen inte är något vidare och i kombination med den dimma som svartkrutet orsakar verkar det varit ett mirakel om någon lyckades pricka rätt överhuvudtaget under en strid. Den typen av information samlar jag på hela tiden och lagrar i mitt arkiv i huvudet. Innan användning kontrollerar jag att jag faktiskt minns rätt. Det är säkrast så.

När jag fick idén till min senaste bok, Shessandras hjärta, behövde jag lära mig så mycket som möjligt om livet som dansare. Jag hade ingen färdig plot utan bara vaga tankar om en ung kvinna som inte vill något annat än att dansa, men som av olika anledningar är förhindrad att leva ut sin dröm. Jag kontaktade en dansskola och började ta lektioner i dansstilar med rötter i Mellanöstern och Centralasien. Det är det bästa jag gjort! Det var läskigt, roligt, svårt och utmanande, men framförallt var det inspirerande. Jag hade inte kunnat skriva boken om Shessandra utan tiden på dansskolan.

Toner av guld av Lupina Ojala
Tårpilens år av Lupina Ojala

I mitt författarskap strävar jag hela tiden efter att utvecklas och förändras och jag behöver stimulans utifrån för att göra det. För mig fungerar det inte att enbart fokusera på själva skrivandet, utan jag måste göra nya saker som jag egentligen inte vågar. Ibland har jag långa perioder när jag inte skriver alls, utan bara samlar på intryck. För varje skrivprojekt ägnar jag mer tid åt förarbete och funderande än åt själva skrivandet. Jag har lärt mig att det fungerar bäst för mig att i princip ha boken eller novellen färdig i tanken innan jag skriver ned den. För flera av mina författarvänner är det tvärtom – berättelsen kommer under själva skrivprocessen. Hmm, jag ska nog testa den varianten med nästa manus. Prova något nytt är ju faktiskt mitt författarmotto.

Lupina Ojala


Fakta: Lupina Ojala

Lupina Ojala

Biografi: För sitt berättande har Lupina Ojala valt fantasy som genre eftersom den ger författaren möjligheten att ta upp mänskliga dilemman på ett nytt sätt. I en egenskapad värld kan känslor av utanförskap, rädsla för det okända och maktmissbruk utforskas på nytt. Samtidigt vill hon erbjuda en stunds verklighetsflykt till en värld fylld av drömmar och magi.

Lupina är aktuell med sin tredje roman som har titeln Shessandras hjärta. Hennes två tidigare böcker heter Tårpilens år och Toner av guld. Hon medverkar även i ett flertal novellantologier från olika förlag.

Bibliografi:

Sociala medier:
Hemsida: lupinaojala.se
Instagram: @cinna.lupina.ojala
Facebook: facebook.com/LupinaOjala


Tidigare gästbloggare

Gästblogg

Gästblogg: Marija Fischer Odén om att avsluta en bokserie

I dag har jag äran att presentera nästa gästbloggare, författaren Marija Fischer Odén. Hon har skrivit romanerna Tvåhjärtat och Nedom, de två första delarna i en fantasy-trilogi som ges ut av Undrentide förlag. Sista delen Oberg väntas snart komma ut. Marija har också skrivit flera noveller och är en av initiativtagarna till Litteraturföreningen Hälsingesagor, vars novellantologi vi båda medverkar i. Här berättar Marija om utmaningen i att avsluta och knyta ihop en bokserie.


Om oknytt, trilogier och trådar som dinglar

Marija Fischer Odéns romaner Nedom och Tvåhjärtat.

Att säga att jag inte planerade min debutbok ”Tvåhjärtat” är en grov underdrift. Det var inte ens otvetydigt så att jag satte mig ner för att skriva en bok. Jag bara lekte lite med idéer. Inspirerad av norra Hälsinglands djupa skogar, glittrande sjöar och böljande berg. Jag hörde historier om oknytt och spöken, gick under de väldiga granarna, lyssnade på stillheten och fick en massa bilder i huvudet.

Visst hade jag tänkt sedan jag var barn att ”författare – det vore något det”. Men jag menar, vem blir författare? Nä, just det! Fast så var det det där med att mina skrivelser började likna en bok. Ganska mycket faktiskt.

Eftersom jag hade en skriande brist på kunskaper om såväl bokbranschen, svensk fantastik och egentligen även seriöst skrivande bestämde jag mig naturligtvis för att skriva en trilogi. Det är ju fantasy. Och vad skulle kunna gå fel?

Tja, fel och fel. Det här med att leka fram en bok visade sig leda till ett emellanåt överväldigande hästjobb att få ihop allting i redigeringen. Förbluffande logiska vurpor, inkonsekvens och lösa trådar som fladdrade i vinden. Utan ambitiösa testläsare och skicklig förläggare vet jag inte hur det skulle ha gått. (Eller, jo det vet jag. Jag vill bara inte så gärna tänka på det.)

Det tar ju ett tag att få förlagskontrakt, så när ”Tvåhjärtat” kom ut var uppföljaren ”Nedom” redan hos testläsare. Andra gången var det kanske lite mindre jobb med redigeringen, men inte så lite att jag kom under tio läsningar av manuset. I juli 2019 kom ändå ”Nedom” ut, och med den svåra andra boken i hamn blir väl allting lätt? Tredje gången gillt och allt det där. Eller?

Ok, det är nu jag ber dig att sluta ögonen. Eller, kanske inte på riktigt, för då kan du ju inte fortsätta läsa texten. Men sådär bildligt talat. Som en sinnesstämning liksom. Kan du se framför dig ett riktigt trassligt garnnystan? Funkar det? Fast du läser samtidigt? Bra där! Simultankapacitet kallas det. Tänk dig det där nystanet, och så föreställer du dig att det trasslar ihop sig ordentligt. Inte med ett trassligt garnnystan utan tjugofem. Håller du den bilden nu så ska jag berätta historien om den tredje boken? Den som ska knyta ihop alla trådarna. (Fattar du? Trådarna!)

Jag satt alltså där vid datorn med två från början helt oplanerade men utgivna böcker och skulle knyta ihop sisådär tjugofem namngivna karaktärer (varav tio med perspektiv), tre berättelselinjer och i runda slängar en miljard planteringar. Jovisst, jag hade en vag idé om något som eventuellt liknade ett slut. Bra där, Marija. Riktigt bra! Och det var typ det. Jo, just det, boken skulle heta ”Oberg” också. Eftersom jag var förtjust i tanken på ett berg som inte var ett berg. Och även om jag inte hade varit så förtjust i tanken fanns oberget liksom redan planterat i bok två såatt´e …

Det gick ganska bra först. Efter att ha redigerat två sjukt oplanerade böcker i flera år var det en lisa att få nyskriva. Fingrarna dansade över tangenterna. Det hände att jag hejdade mig själv med en dramaturgisk reflektion – och det förbluffade mig. Det hände att jag kom på mig själv med en inkonsekvens innan jag skrivit ner den. Det förbluffade mig också. Pratade kaxigt med folk om att den här gången skulle jag planera boken först. Och jag skrev faktiskt ett planeringsdokument med alla planteringar i en lista, en synopsis i tre akter och idéer under olika rubriker.

Marija är en av initiativtagarna till Litteraturföreningen Hälsingesagor, vars novellantologi vi båda medverkar i. Marijas novell heter Tinget i Hög.

Jag kanske kan skriva sådär seriöst som en riktig författare, tänkte jag för mig själv och gick med i Författarförbundet.

Det skulle jag aldrig ha gjort. För boom shakalak så kom upplösningen när allt skulle stämma och knytas ihop. Det dinglade så många lösa trådar att det hade gått att väva en snygg trasmatta av dem. Och även om trasmattor har sin charm ville jag hellre skriva klart min bok.

Ok, jag provar väl den där planerargrejen, suckade jag.

Jag testade post-it. Jag skrev en. Inte min grej.

Jag skapade ett dokument med snygga rutor – en för varje berättelselinje. Jag fyllde i två rutor. Nähä.

Jag pratade hål i huvudet på min man om olika idéer och förslag. Det hjälpte lite. Och så skapade jag ett kalkylblad. Mitt livs första tror jag. Gav ganska snart upp tanken på att jag skulle lyckas planera framåt och faktiskt hålla mig till det, men det hjälpte i alla fall för att organisera det jag redan skrivit.

Så jag återvände till planeringsdokument med många stora utropstecken. OBS! GLÖM INTE! Om alla planteringar som behövde följas upp. Insåg att jag inte hållit mig till mina fina tre akter. Över huvud taget. Att jag tappat bort de flesta av idéerna jag spaltat upp. Men jag kunde i alla fall fånga upp de värsta lösa trådarna.

Och så tog jag mig på något vis sakta framåt. Ibland drog jag mig fram genom frätande lava på naglarna och ibland flöt det på rätt bra. Ganska ofta gick jag på promenad för att kunna muttra åt mig själv att det var väl onödigt att stoppa in den där jättespeciella fjädern eller skicka iväg folk på ett ospecificerat mystiskt uppdrag som jag inte hade tänkt igenom.

Som om det inte räckte med spännande inslag i skrivarprocessen hade jag dessutom med mig kapitel från början av manuset till min skrivargrupp medan jag försökte skriva klart slutet. Så de slaktade metodiskt och kompetent inledningen medan jag slet med upplösningen.

Så en dag mitt under coronavirus satt jag och skrev en epilog. Blinkade förvånat mot manuset. Jag var igenom. Fick positiv respons från duktiga testläsare, men kände ändå viss bävan när jag skickade manuset till förlaget. Mindes att jag fått tillbaka bok två med så omfattande ändringsförslag att förläggaren känt sig manad att skriva att hon hoppades att det var ok att vara så rak med allt som behövde ändras. (Det var det såklart. Ni som orkat läsa ända hit i den här texten inser att det fanns en och annan grej som behövde fixas till. Om man säger så.)

Sommaren gick och jag började pilla med nästa skrivprojekt. Fortsatte arbeta med skrivargruppen. Tajtade till spännande avsnitt, täppte igen logiska luckor och tog bort osannolika mängder skräpord. Till slut kom respons på första halvan av manuset från förlaget. Det inleddes med: ”Det första jag vill säga är att du verkligen har utvecklats som författare sedan vi arbetade med första boken”.

Var jag lite fuktig i ögonvrån? Inte omöjligt. Är jag nöjd med manuset? Japp. Kommer jag att planera mer innan jag skriver i framtiden? Tveksamt. Däremot kommer jag att tänka efter noga innan jag sätter igång en ny serie. Eller vänta, nästa skrivprojekt är ju också en serie. *mutter*

Marija Fischer Odén


Fakta: Marija Fischer Odén

Marija Fischer Odén

Biografi: Min karriär är ungefär lika välplanerad och strategisk som mitt skrivande. Jag har avverkat två och en halv yrkesexamen på högskola, och är inne på mitt tredje yrke: folkhögskollärare. Jag har inga planer på att byta igen, men å andra sidan var det det där med planer … 

Annars har jag huset fullt av killar (mest söner men även en man) och djur. Förutom att läsa och skriva gillar jag att träna så att svetten lackar, gå ut i skogen och lära mig nya saker.

En vacker dag ska jag lära mig att gå och lägga mig i tid. Kanske. Om inte huvudet var så sprängfyllt med idéer.

Bibliografi:

Romaner:

Noveller:

Sociala medier:
Instagram: @tvahjartat
Facebook: https://www.facebook.com/tvahjartat


Tidigare gästbloggare

Gästblogg

Gästblogg: Eva Holmquist om arbetet med sin nya urban fantasy-bok Kimya

I dag har jag bjudit in författaren Eva Holmquist att gästblogga. Hon är aktuell med boken Kimya, första delen i en ny urban fantasy-serie som utspelar sig i ett dystopiskt samhälle med magi, illegal handel med magiska föremål och en hemlig motståndsrörelse. Den släpptes som e-bok 9 september och kommer som tryckt bok 17 oktober hos Ordspira Förlag. Här berättar Eva historien bakom den nya boken.


Fem års paus

Omslaget till Kimya av Eva Holmquist.

Kimya, min senaste bok, har en ganska lång och komplicerad historia. Redan 2006 började jag arbeta med den. Inspirationen kom från min son som ville att jag skulle skriva en bok om magiker i framtiden. Den frasen inspirerade mig till ett samhälle där magin var förbjuden och magikerna förföljdes. Huvudpersonen, David, hade hela sitt liv tvingats dölja vem han var och mina funderingar kring vad det gör med en person gav liv åt den karaktären.

När jag börjar med ett nytt skrivprojekt har jag en fas som jag kallar för idéutveckling. Den kan te sig väldigt olika från projekt till projekt. För Kimya yttrade den sig genom att jag skrev skisser med de olika personerna som hade en större roll i berättelsen, beskrev områden i staden, skissade på vad som hänt innan berättelsen började och nördade ner mig i olika symboler. Därefter började jag skriva på första utkastet. Numera försöker jag skriva det så snabbt som det bara är möjligt och avstå från redigeringen, men det här var innan jag lärde mig den läxan. Därför skrev jag en scen här och en där. Ibland var det bara brottstycket av en dialog eller en beskrivning av miljön. På det sättet tog det några år innan jag hade fått ihop ett första utkast. När jag äntligen var klar med det så fick det vila några månader innan jag gjorde en redigering av helheten.

När andra utkastet var klart så hade jag ett antal testläsare som läste och gav omdömen. Även numera så är det först andra utkastet som någon annan än jag får se. Efter den efterföljande redigeringen så började manuset vandra runt bland olika förlag. Ett av förlagen var intresserade och återkom med synpunkter. Baserat på dem gjorde jag ytterligare en redigering, men när den var klar så hade förlaget lagt ner verksamheten. Jag var vid det här laget osäker på hur jag skulle gå vidare med manuset och tog därför hjälp av ytterligare ett gäng testläsare.

När jag fick tillbaka synpunkterna var jag i full fart med flera andra skrivprojekt, bl.a. höll jag på att slutföra Diligentiatrilogin, så jag hade inte tid att ta itu med nästa redigeringsomgång. Dessutom var det något som skavde, men som jag inte riktigt kunde identifiera. Därför blev manuset liggande i fem år …

Förra sommaren bestämde jag mig för att ta tag i berättelsen igen och slutföra det. Då hade en av testläsarna med jämna mellanrum frågat efter boken så jag visste att berättelsen engagerade. Dessutom var det en berättelse som jag själv kände var viktig för mig personligen och som jag ville slutföra. Jag började arbetet med att läsa igenom berättelsen från början till slut. Jag kände då att det fanns en nerv i den som grep tag i mig. Det fanns också svagheter som jag nu kunde se tydligare. I sin förra version var boken på 35 000 ord. David hade perspektivet nästan hela boken igenom med vissa scener som berättades utifrån Falks perspektiv. Jag införde Ginas perspektiv samt inkluderade Falk betydligt mer. Så från att ha en slagsida mot Davids perspektiv blev det nu en jämnare balans med olika personlighetstyper. Vissa berättartrådar som legat långt i bakgrunden lyftes fram och nya tillfördes. Det är med andra ord mycket som ändrats och den är drygt dubbelt så lång.

Det var en mastodontredigering som jag gav mig på, men känslan var fantastisk. Jag kunde se hur berättelsen blev det som jag drömt om. Omdömen från testläsare har bekräftat den bilden. Jag tror att jag undermedvetet insåg att jag inte kunde ge berättelsen rättvisa.  Den behövde de fem åren för att jag skulle kunna utvecklas som författare tillräckligt för att kunna förmedla hela berättelsen. Jag hoppas att läsarna ska älska den lika mycket som jag gör … 🙂

Eva Holmquist


Fakta: Eva Holmquist

Eva Holmquist

Biografi: Eva Holmquist är en vetgirig bokmal som skriver fantasy, science fiction och skräck. Hon är uppvuxen i Pixbo utanför Göteborg, men bor numera i Jönköping. Dagarna används åt att kvalitetssäkra IT-system medan kvällar och helger ägnas åt böcker och familjen.

“Eva Holmquist är något av en veteran inom svensk fantastik” skrev Btj när Blodskifte, kom ut 2017. Hennes berättelser brukar beskrivas som fantasifulla, tänkvärda berättelser med berättarglädje. Hon skriver både noveller och längre berättelser. Dessutom skriver hon facklitteratur som exempelvis boken ”Praktisk mjukvarutestning”.

Senast utkomna bok: Kimya (länk till Adlibris)

Sociala medier:
Instagram: @evaholmquist
Facebook: https://www.facebook.com/TrostForEttKnytt
Blogg: https://www.evaholmquist.se/blogg/

Bibliografi:

Fantastikromaner:

  • Kimya (urban fantasy) – Fyrstaden del 1 (Ordspira Förlag, 2020)
  • Ur askan av Gallus (fantasy) – Gallus del 3 (Ordspira Förlag, 2018)
  • Gallus brinner (fantasy) – Gallus del 2 (Ordspira Förlag, 2017)
  • Blodskifte (urban fantasy) – Kattskiftarna i Jönköping del 1 (Ordspira Förlag, 2017)
  • Hoppa så fångar jag (science fiction) – Diligentia del 3 (Ordspira Förlag, 2015)
  • Attentaten i Gallus (fantasy) – Gallus del 1 (Ordspira Förlag, 2014)
  • Ödeland (novellsamling) (Ordspira Förlag, 2014)
  • Det är inte så lätt som du tror (science fiction) – Diligentia del 2 (Ordspira Förlag, 2013)
  • Förlora för att vinna (rymdäventyr med fantasykänsla) – Vailao del 1 (Ordspira Förlag, 2013)
  • Kedjor känns bara när du rör dig (science fiction) – Diligentia del 1 (Ordspira Förlag, 2012)

Fantastiknoveller:

  • Sandstorm på Mars (science fiction) – Tumanako del 5 (Brev från Cosmos nr 9, 2020)
  • Danis flygprov (science fiction) – Tumanako del 4 (Ordspira Förlag, 2020)
  • Attentat mot Kreomen (science fiction) – Tumanako del 3 (antologin Bortom portalen 2, Fafner förlag, 2018)
  • Permission på Norta (science fiction) – Tumanako del 2 (Brev från Cosmos nr 4, 2017)
  • Danis jul (science fiction) – Tumanako del 1 (Brev från Cosmos nr 4, 2017)
  • God morgon segrare (science fiction) (antologin Efter slutet, Catahya, 2017)
  • Kidnappad (skräck) (antologin 13 svarta sagor, 2015)
  • Beslutet (science fiction) (Epok förlag, 2015)
  • Keep Fighting Until the Machines Fall Asleep (science fiction, engelsk) (antologin Waiting for the Machines to Fall Asleep, Affront förlag, 2015)
  • En annan dag (science fiction) (antologin Kärlek i maskinernas tid, Affront förlag, 2014)
  • Att dö väl (science fiction) – skriven tillsammans med Oskar Källner (Ordspira Förlag, 2014)
  • Peligro (skräck) (Ordspira Förlag, 2014)
  • Vellians armé vinner alltid (science fiction) (antologin Maskinblod 3, Affront förlag, 2014)
  • Novellen Som en film (science fiction) (antologin Maskinblod 2, Affront förlag, 2014)
  • Novellen Flykten från Paradiset (science fiction) (antologin Maskinblod, Affront förlag, 2014)

Böcker och noveller som inte är fantastik:

  • Revan i tyget (spänningsroman) (Ordspira Förlag, 2016)
  • Novellen Fotspår i snön (deckare) (DAST magazine, 2012)
  • Hästar på vift (HLT förlag, 2006)

Faktaböcker:

  • Praktisk mjukvarutestning (Studentlitteratur, 2018)

Tidigare gästbloggare

Gästblogg: Maria Aguero om att skriva erotik och sexscener

Gästblogg, I media, Inspiration, Skrivtips

Gästbloggar hos Sabine Mickelsson om att få och fånga idéer

I dag gästbloggar jag på temat att få och fånga idéer hos författaren och skrivkursledaren Sabine Mickelsson! www.sabinemickelsson.com/blogg är adressen. In och läs! 😉

Gästblogg, Skrivtips

Gästblogg: Maria Aguero om att skriva erotik och sexscener

I dag har jag nöjet att presentera min första gästbloggare: författaren Maria Aguero. Hon är aktuell med den erotiska novellen Allt vi vill ha, som just i dag den 17 april släpps som ljudbok av Saga Egmonts imprint Lust. Jag lärde känna Maria på en skrivarkurs för många år sedan och hade nyligen nöjet att testläsa en av hennes kommande noveller. Många gånger har jag hört sägas att sexscener är bland det svåraste man kan skriva. Därför lämnar jag nu över ordet till Maria, som vågat ta sig an denna utmaning och nu bjuder oss på sina tips i denna svåra konst:


Omslaget till Allt vi vill ha av Maria Aguero.

Idéer och inspiration till mina noveller får jag från många olika saker men ofta är det en mening. En mening i en sångtext eller en mening i en bok som får mitt hjärta att hoppa till. Något i just de orden får min hjärna att börja tänka på något som blir basen till min novell. Till exempel så var sången All I wanna do is make love to you av Heart inspirationen till min novell En natt att minnas, som publicerades i novellantologin Tabu 2019. I novellen Allt vi vill ha var det smärtan i hjärtat av att behöva ge upp något man älskar.

Att skriva sexscener är inte det lättaste. Jag har skrattat många gånger åt det jag själv skrivit. Det kan vara att vid redigeringen så upptäcker man att en av karaktärerna måste ha minst fyra händer för att de råkar ha dem på fyra olika ställen på samma gång. När huvudpersonen helt plötsligt förvandlas till en bläckfisk så är det dags att sluta för stunden.

Det svåraste med att skriva sexscener är att variera orden på kroppsdelar. Hur många sätt finns det att säga könsorgan på om man inte ska bli överdrivet poetisk?

Sexscener måste bygga upp en stämning och en känsla men samtidigt inte gå för långt så att man passerar den där osynliga linjen till osmakligt. Det jobbiga är nog att den där linjen hela tiden flyttar på sig.

Skriver du en sexscen och du inte själv blir upphetsad så suger den nog. Skriv om.

Mina bästa tips till den som vill skriva är:

  • Skriv skriv skriv. Du blir bättre för varje text du skriver. Du lär dig dina vanligaste fel efter ett tag och kan se fällorna innan du hamnar i dem. Eller i bästa fall ser du dem vid redigering.
  • Du blir aldrig fullärd. Man lär sig hela tiden och man provar på olika sätt och genrer.
  • Skriv det du själv tycker är kul att både läsa och skriva.

Muchos besos / Maria Aguero


Fakta: Maria Aguero

Maria Aguero

Biografi: Maria Aguero vill med sina noveller väcka till liv alla de erotiska fantasier och innersta hemligheter som döljs i varje läsares sinne. Ge dem lite extra krydda och en stunds verklighetsflykt i en grå vardag. Följ med på lustfyllda möten, mellan en eller flera partners, på en resa där ångande passion och hemliga drömmar blir uppfyllda.

Bibliografi:
Allt vi vill ha (Lust, 2020)
– En natt att minnas i antologin Tabu : 30 noveller om förbjudna kärleksmöten (Whip Media/Miramir Förlag, 2019)

Bor: Inbiten 08 och född i förorten, med rötter i Spanien.

Författare som inspirerar mig: Nora Roberts, Lynsay Sands och Christine Feehan

Bok på mitt sängbord eller i mina hörlurar just nu: Fire in his Veins av Ruby Dixon

Så gör jag för att få tid till läsning i vardagen: Ljudböcker är det som gäller för mig. När jag sitter i bilen, tvättar eller viker tvätt, städar. Oftast har jag lurarna i öronen och då är det ljudböcker och inte musik som ljuder.

Sociala medier:
– Maria Aguero på Instagram
Maria Aguero på Facebook

Nyheter

Delar med mig av mina skrivtips i bloggform

Plocka fram anteckningsboken eller starta skrivprogrammet. Nu kör vi!

Under arbetet med de två första böckerna i min fantasy romance-serie och på alla de skrivarkurser jag gått har jag samlat på mig en del erfarenheter, saker jag gjort rätt och misstag jag lärt mig av.

Sommaren 2018 började jag publicera inlägg med skrivtips på Instagram. Men jag hann inte lägga upp mer än tre, förrän den stora gravidtröttheten slog till och jag inte längre hade orken att fortsätta. Nu tänkte jag börja på ny kula, men publicera tipsen här på min webbplats i stället. Här får skrivtipsen längre livslängd och blir sökbara. Tanken är att det kan bli en form av författarblogg, men helt utan krav på regelbundenhet. Min förhoppning är att någon där ute ska ha nytta av mina tips och att de ska kunna peppa och inspirera dig som också skriver eller drömmer om att skriva.

Kunskap är en av de där sakerna som bara blir större, när man delar den med andra. Precis som glädje.

Så håll utkik! Snart kommer mitt första skrivtips.

Vill du gästblogga?

Jag tänkte också erbjuda plats för gästbloggare då och då, om intresse finns. Låta andra som delar mitt intresse för det skrivna ordet dela med sig av sina tankar, tips och erfarenheter kring skrivande.

Vill du gästblogga? Kontakta mig via kontaktformuläret och skriv några rader om dig själv och vad du skulle vilja blogga om! Kanske är du också författare och vill skriva något om arbetet med din bok? Eller kanske är du lektör, förläggare, redaktör, korrekturläsare, litterär agent, skrivpedagog, bokhandlare, bibliotekarie …?