Dags för en ny gästbloggare! Sofie Möller vill väcka tankar och känslor. Hon novelldebuterade i dagarna med relationsnovellen Utan dig går jag sönder hos Joelsgården förlag. Här reflekterar hon kring sitt skrivande.
Novelldebut med Utan dig går jag sönder
Omslaget till novellen Utan dig går jag sönder
Sedan barnsben har jag haft ett brinnande intresse för att skriva. Mestadels skriver jag kortare texter om saker som berör. Det kan vara självupplevda händelser eller situationer som jag observerar runt omkring i min omgivning. Och naturligtvis krävs det även en gnutta fantasi och en stor glädje och lust för att skriva för att det skall bli meningsfullt.
Nyligen har jag novelldebuterat hos Joelsgårdens förlag med min novell ”Utan dig går jag sönder”. Denna novell handlar om Isabella som blivit förälskad i Dag, men som har fått brottas med faktumet att han skall åka utomlands för att studera. Det är alltså en novell som handlar om känslor och relationer, något som jag själv tycker om att läsa om. När jag skriver landar jag ofta i sådana teman och ämnen som jag själv tycker om att läsa om och kanske är det inte så konstigt eftersom skrivandet i mångt och mycket är en process av tankar och känslor. Därför tror jag att det man själv tycker om att läsa avspeglas i de tankar och känslor man har inför sin egen text.
Skrivandet är en lust, en glädje. Det är något som berikar och ger kraft likväl som det är ett sätt att processa sina tankar och känslor. För mig, som inte har talets gåva, är därför skrivandet något som ligger mig varmt om hjärtat. När jag känner, då skriver jag och det är så denna novell har kommit till. Förhoppningsvis kan den ge glädje och väcka tankar och känslor även hos er som läser den.
Sofie Möller, 2022-11-30
Fakta: Sofie Möller
Sofie Möller
Biografi: Sofie Möller bor i Karlskrona, men är uppvuxen i Höganäs och har bott många år i Halmstad. Till vardags arbetar hon som förskollärare, men har alltid haft ett intresse för att skriva. Novellen ”Utan dig går jag sönder” är hennes debut.
Hög tid att ge plats åt en ny spännande gästbloggare! Anna Jansdotter debuterade nyligen med den romantiska och normbrytande fantasyn Stjärnbärarens önskan, som är den första delen i Stjärnskådartrilogin. Här berättar hon inspirerande om sin väg till romandebuten.
Till slut gick det
Stjärnbärarens önskan av Anna Jansdotter (Saga Egmont, 2021)
”Du kanske ska skriva något annat, något nytt?”
Det fanns inget som rörde upp känslorna mer än den meningen. Skriv något nytt. Det var en svindlande, ack så provocerande, tanke. Jag var duktig på att skriva, fick ofta höra det, men var det någon idé ens att testa på en annan genre? Jag kunde ju inte låta bli att glänta på portarna till en annan värld. Att mina fagra män med magiska krafter alltid ploppade upp oavsett vad jag skrev. Envisheten formligen bubblade i mig när jag klickade upp ett nytt Worddokument och började skriva på ytterligare ett fantasymanus, nämligen min debut.
Jag hade en snårig väg framför mig. Utan kapital och kontakter kunde jag bara hoppas på att rätt person skulle få upp ögonen för min romantiska och normbrytande fantasy. En dag. Love och Melinde fortsatte pocka på min uppmärksamhet. Det fanns en lucka att fylla i den svenska fantastiken. Jag kunde inte vara den enda som saknade en berättelse om två alvprinsar som längtade efter att få vara tillsammans och kampen mellan ont och gott.
När jag började skriva på boken hösten 2015 hade jag inte speciellt höga förväntningar. Efter otaliga standardrefuseringar på tidigare manus, orimliga krav på mig själv och en strävan efter att göra alla nöjda ville jag bara skriva för min egen skull och inte vända mig till förlagen förrän det kändes rätt. Jag läste på om skrivandets hantverk och lärde känna min egen författarröst på djupet. Såg pusselbitarna sakta men säkert falla på plats – där var ju Stjärnskådartrilogin! Och det kändes så ända in i själen bra. Men jag blev ändå nedslagen av det faktum att få förlag vågade satsa på svensk fantasy. Det fanns ingen efterfrågan. Läsarna föredrog fantasy på engelska. Men kunde det inte finnas läsare som inte hade något val med tanke på det skrala utbudet av just svensk fantasy? Det var något jag ville ändra på.
Anna Jansdotter. Foto: Marcus Liedholm
Och jag skrev. Stjärnbärarens önskans första utkast tog ett år. Därefter redigerades det i omgångar innan jag började känna suget efter att skicka in manuset till förlag 2018. Refuseringarna kom, men några av dem var positiva och personliga. Jag blev kallad författartalang och mitt manus en riktig bladvändare, men något fattades. Läsarna. Fortfarande var genren för smal och jag uppmuntrades återigen till att skriva nytt, men envis som jag var mailade jag en förläggare på ett mindre förlag som jag tidigare haft kontakt med och frågade om hon kunde tänka sig att läsa en omarbetad version av manuset, och det ville hon. Tyvärr blev det nej, men hon tyckte att jag skulle starta upp mitt författarkonto på Instagram. ”Skapa en hype och ge dig fan på att det ska gå”, var förläggarens ord. Och jag började successivt bygga upp mitt författarkonto under våren 2019 med anekdoter, refuseringar, glimtar ur mitt manus, kontakter med agenturer samt illustrationer på mina karaktärer. Sakta men säkert började målgruppen hitta mig och jag fann en gemenskap bland andra svenska fantasyförfattare och bookstagrammare som jag inte visse fanns. Och det var här jag hittade min agent. Tillsammans jobbade vi med Stjärnbärarens önskan tills manuset var slipat till perfektion, sedan gav vi oss ut på förlagsjakt.
2020. En mycket lång väntan inleddes. Refuseringarna trillade in. Fullt på utgivningslistan. Vågade inte ta sig an bokserier just nu. Passade inte in. Läser gärna fler manus av författaren i framtiden. Inga svar. Förlagslistan krympte allt mer. Till slut stod det mellan två stora förlag: Rabén & Sjögren och SAGA Egmont. Manuset hade klättrat högt i båda manushögar och jag var nära på att slå knut på mig själv. Vilket förlag skulle slutligen tacka ja till manuset? Det blev SAGA Egmont som tackade ja. Av Rabén fick jag ett lektörsutlåtande som jag använde till att finslipa manuset ytterligare. Och nu finns Stjärnbärarens önskan ute som e-bok. Så till er som också skriver fantasy och brinner för genren lika mycket som jag gör. Ge inte upp! Förr eller senare läser rätt person ert manus.
Anna Jansdotter
Fakta: Anna Jansdotter
Biografi: Anna Jansdotter är en mälardalsk tös som är bosatt i nordvästra Skåne med sambo och katterna Artemis och Luna. Hon debuterade nyligen med den romantiska och normbrytande fantasyn Stjärnbärarens önskan, som är den första delen i Stjärnskådartrilogin.
Förra veckan gästbloggade jag hos författaren och skrivkursledaren Sabine Mickelsson på www.sabinemickelsson.com. Här kan du nu läsa mitt inlägg, som handlar om att skriva en uppföljare, i sin helhet.
Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hennes debutroman Solens dotter, en fantasy romance om en kvinna med hemliga förmågor och en halvgud med uppdrag att döda henne, släpptes tidigare i år på Seraf förlag. Uppföljaren Månens son kommer ut hösten 2022. Anna har också medverkat med noveller i sju antologier. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet.
Jag har hört flera erfarna författare säga att den andra boken är svårast att skriva. Om det ligger något i det kan jag kanske pusta ut nu, för jag skickade nyligen in manuset till min andra bok till förlaget. Men för mig var det inte så.
Jag tror att det beror på att jag skrev råmanuset till uppföljaren redan innan min debutroman Solens dotter hade blivit antagen. Därför slapp jag hämmas av förväntningar och press.
Jag tror nämligen att förväntningarna – ens egna och läsarnas – på den andra boken kan hämma en när man skriver. Som författare vill man inte göra läsarna besvikna. Det är nog fler författare än jag som helst vill att den andra boken ska bli ännu bättre än den första, överträffa sig själv! Då är det ju inte så konstigt om man känner press som hämmar ens kreativitet och får en att tvivla på sig själv och sin förmåga att nå upp till förväntningarna.
För mig kom som tur är de där jobbiga tankarna inte förrän alldeles nyligen, när jag redigerade manuset till uppföljaren Månens son en sista gång innan jag skickade in det till förlaget. Vi hade redan skrivit avtal utan att förlaget läst manuset, även om det fanns där i min dator, men jag ville ge det en putsning till. Jag är nämligen något av en perfektionist och tycker alltid att jag borde kunna göra saker bättre. Då kom självtvivlet och tankarna: Kommer förlaget gilla boken? Kommer läsarna gilla boken? Är det här vad läsarna förväntar sig, eller förväntar de sig kanske en annan historia, mer lik den första?
Solens dotter har fått många fina recensioner och betyg i sociala medier från läsare. Det gör mig oerhört glad och stolt! Men eftersom jag naturligtvis vill att de som gillat min första bok även ska gilla nästa bok i serien blir det också en sorts press. Därför är jag glad att jag skrev den andra boken innan den första publicerades, så att dessa tankar inte störde mig under själva skrivandet.
För mig var första boken helt klart svårare att skriva. Den tog mig mer än ett decennium från idé till förlagsinskick. Det tog tid både att få historien på pränt och att lära mig hantverket tillräckligt väl för att få manuset så som jag ville ha det. Den första boken var en läroprocess. Vid den andra visste jag hur jag skulle göra. En annan sak som gjorde det lättare andra gången var att bokens värld och magisystem redan var uppfunnet. När man skriver fantasy är ju världsbygget en väsentlig del.
Den andra boken gick av bara farten. På bara sex månader skrev jag ett första utkast. Jag skrev på ren lust och älskade både karaktärerna och historien, som jag tycker är både spännande och berörande. Bokens främsta tema är mobbning, en fråga som på grund av egna upplevelser är viktig för mig. Men den handlar också om kärlek, vänskap, hämnd och förräderi. Men framförallt är Månens son ett fantasy-äventyr där vad som helst kan hända …
Faktiskt skrev jag uppföljaren lite som prokrastinering medan jag sköt upp redigeringen av min första bok, eftersom redigering är något jag finner ganska segt och tidsödande. Det finns ju alltid något man kan förbättra! (Sa jag att jag är perfektionist?) Redigeringen kan därför synas ändlös.
Kanske tycker någon att det är dumt att skriva andra boken innan man ens vet om den första kommer att bli utgiven? Det tycker inte jag. Jag skrev ju min första bok utan att veta om den skulle bli publicerad. Att skriva den andra under samma förutsättningar är för mig inget konstigt. För mig är skrivandet något roligt som får mig att må bra. Det är något jag vill göra oavsett om jag vet om det jag skriver blir utgivet eller ej, eller om den tid jag lägger ner någonsin kommer att betala sig i pengar.
Visst finns nervositeten och självtvivlen kvar. Men jag har skrivit en historia som jag ville berätta och som jag njöt av att skriva. Nu kan jag bara hoppas att det finns fler som jag där ute, som också kommer att älska mina karaktärer och finna storyn spännande. Mer än så kan jag faktiskt inte göra.
I går gästbloggade jag under rubriken Att skriva en uppföljare på författaren Sabine Mickelssons skrivarblogg. Tack Sabine för att jag fick gästa din fina blogg igen!
Den 28 mars gästbloggade jag på Debutantbloggen. Det var ju bra länge sedan (en evighet känns det som!), men jag insåg att jag glömt publicera mitt inlägg här på min egen blogg. Eftersom jag gärna vill ha mina texter sparade även i min egen kanal kommer nu inlägget i sin helhet här. Det handlar om att skriva fantasy – och mer specifikt om att skriva fantasy romance när man inte ens visste att den subgenren fanns!Håll till godo. Bättre sent än aldrig, som man säger!
Anna Granberg. Foto: Björn Mattisson-Richter
För en månad sedan romandebuterade jag med Solens dotter, som handlar om en kvinna med hemliga förmågor och en man med uppdrag att döda henne. Men mötet mellan dem blir inte som någon av dem förväntat sig … Det är en fantasy romance – en fantasybok och kärleksroman i ett – och utspelar sig i en värld där gudarnas barn har magiska krafter och lever bland människorna.
När jag skrev boken visste jag inte att det fanns något som hette fantasy romance. Fantasy som utspelar sig i en helt annan värld hade jag knappt läst. Däremot var jag en van läsare av övernaturliga kärlekshistorier. Men de jag läst utspelade sig i vår värld i vår tid och innehöll gärna en och annan varulv. Det jag skrev var något annat. En påhittad värld, en fiktiv svunnen tid. Och definitivt inga varulvar! Hur kunde jag få för mig att skriva en fantasy romance, när jag inte ens visste att det fanns?
Den frågan har jag ställt mig själv många gånger. Sanningen är att det var den idé som kom till mig och som jag kände att jag måste skriva. Allt började med att jag drömde om en kvinna och en man som slogs i en dal uppe bland bergen. Känslorna kokade under ytan. Drömmen var så spännande att jag var tvungen att skriva ner den. Jag behövde ta reda på hur det skulle sluta!
Det var först när råmanuset var färdigt som jag insåg att det finns ett namn för det jag skrev. Men även om jag aldrig hade läst något liknande så var det ju det här jag älskade. Fantastik och kärlek – på samma gång. En bättre blandning kan jag inte tänka mig. Det är det jag tycker är roligast att skriva, för inom fantastiken är det bara min fantasi som sätter gränserna för vad som kan hända. Dessutom får jag skapa en helt egen värld! Snacka om att få utnyttja sin kreativitet!
Kanske var det en styrka att jag inte var bekant med genren. Kanske gjorde det att jag inte var lika färgad av hur det ”brukar” vara och bidrog till att jag kunde skapa en annorlunda historia.
Så hur skriver man fantasy och skapar en egen värld? Tja, det kan jag inte svara på. Jag kan bara berätta hur jag gör. Jag har försökt vara strukturerad, göra karaktärskort och scenplanering, rita kartor och skriva ner fakta om världen. För är det inte så man ”ska” göra när man skriver fantasy? Men det funkar helt enkelt inte för mig. Jag ändrar mig om hur världen ser ut vartefter jag skriver, historien tar nya vägar och jag glömmer att titta i de där dokumenten. Så jag har kommit fram till att det inte är någon mening att jag försöker.
Jag skriver bara ner grundstoryn i ett kort synopsis på en eller två A4-sidor. Eftersom jag skriver en serie har jag också ritat en enkel tidslinje för att hålla reda på hur lång tid som går mellan de viktigaste händelserna i böckerna. Annars är jag en sådan som håller det mesta i huvudet. Det kanske verkar märkligt att hålla en hel påhittad värld med människor, olika länder med olika politiska system, språk och tro i huvudet? Men det funkar för mig. Behöver jag kolla upp något brukar jag oftast minnas någon formulering jag använt och kan söka efter den i dokumentet.
Jag har förlikat mig med att jag är en ganska ostrukturerad fantasyförfattare med huvudet fullt av fakta om en värld som inte finns. Jag gör på mitt eget sätt.
Det jag vill säga är att det finns inget rätt sätt att skriva en bok. Det finns många hantverksknep och hjälpmedel, men vilka du använder bestämmer du. Prova dig fram och gör sedan på det sätt som passar dig. Och vet du inte heller exakt vad för genre du egentligen skriver? Det spelar ju egentligen ingen roll, så länge du skriver något som du brinner för. Då faller nog resten på plats till slut.
Häromveckan gästbloggade jag hos författaren Maria Richardsson på Marias Författarblogg. Här kan du nu läsa mitt inlägg i sin helhet. Det handlar om att våga tro på att ens drömmar är möjliga att uppnå.
Anna Granberg. Foto: Björn Mattisson-Richter
Som så många andra drömde jag om att bli författare redan som barn. Men ändå hade jag hunnit fylla fyrtio innan jag romandebuterade. I februari släpptes äntligen min debutroman Solens dotter, en fantasy romance fylld med spänning, magi och kärlek.
Boken handlar om en kvinna med hemliga förmågor och en man med uppdrag att döda henne. Men mötet mellan dem blir inte som någon av dem förväntat sig. De har all anledning att hata varandra men ju mer de lär känna varandra, desto svårare blir det att förneka de känslor som börjar spira.
Nu när boken funnits ute i fem månader, kan jag lättat konstatera att den har tagits emot över förväntan av läsarna. Den har fått mycket fina recensioner av bokbloggare och i sociala medier, och första tryckningen har redan sålt slut! Nu ser jag fram emot våren då Solens dotter ska släppas som ljudbok. Uppföljaren är planerad att ges ut hösten 2022.
På mindre än två år har jag även fått sju noveller inom fantastik och romance publicerade i olika antologier. Detta efter att mina noveller valts ut bland vinnarna i olika novelltävlingar. Med en roman och sju noveller i bagaget kan jag numera kalla mig författare. Det är något jag aldrig skulle ha vågat tro för bara några år sedan, än mindre när jag som barn drömde om att bli författare.
Att bli författare kändes så avlägset då, ungefär lika ouppnåeligt som att bli popstjärna. De författare jag hört talas om var ju kända.
Därför bestämde jag mig tidigt för att bli journalist i stället. Då skulle jag i alla fall få skriva, för det var ju det jag älskade att göra. Jag pluggade till journalist, frilansade en kort period och jobbade sedan ett antal år inom kommunikation. Visst fick jag skriva en hel del i jobbet, men det var något som saknades. Barndomsdrömmen om att bli författare var inte glömd.
Det var först när jag fick idén till min debutroman Solens dotter som jag påbörjade ett större skrivprojekt. Idén kom till mig i en dröm för mer än ett decennium sedan. Drömmen var så spännande att jag var tvungen att skriva ner den och ta reda på hur det skulle sluta. Men det dröjde inte länge innan jag körde fast i manuset. Åren gick, men min historia ville inte lämna mig. Till sist stod jag där med en känsla av att jag måste skriva färdigt boken för att bli lycklig. Den ville ut! Så jag sökte tjänstledigt för att läsa en skrivkurs och få tid och ork att skriva. Det var underbart att få omge sig med andra skrivande människor och att få ägna så mycket tid till att skriva. En skrivkurs blev flera. Efter att ha brottats i åratal med det första manuset, med långa uppehåll på flera år då jag inte skrev något alls, gick den andra boken av bara farten och jag skrev råmanuset på sex månader.
Kanske grämer det mig ibland att jag inte började skriva skönlitterärt på allvar tidigare. Kanske hade jag då fått verktygen till att slutföra min bok snabbare. Hur många böcker hade jag hunnit skriva om jag vågat och trott på mig själv tidigare? Men å andra sidan hade jag inte en historia jag brann för, förrän jag drömde om Solens dotter, och jag tror starkt på att skriva det man brinner för.
Så här i efterhand önskar jag ändå att någon sagt till mig att drömmen om att bli författare inte är ouppnåelig. Därför tänker jag säga det i dag till den som behöver det: Det går faktiskt! Det är inte omöjligt. Men det kan ta tid. Att skriva en bok tar tid. Att lära sig gestalta och skriva så att man behåller läsarens intresse hela vägen kräver övning.
Så mitt bästa skrivtips blir kanske detta: Tro på att du kan.
Kanske är det vad det handlar om. Att tro på sig själv och ta sitt skrivande på allvar. Att ta sin dröm på allvar. Våga ta steget. Vänta inte! Sätt igång och skriv. Öva och finn den där historian som du känner att du måste få berätta.
Jag kan också varmt rekommendera att gå en skrivkurs. Det ger dig verktyg och hantverksknep, skrivvänner och möjlighet att öva och få feedback på dina texter. Men kanske viktigast av allt: det gör att du avsätter tid för ditt skrivande – och det är att ta ditt skrivande på allvar.
Man behöver inte vara känd för att skriva en bok. Det går alldeles utmärkt att vara en helt vanlig människa med en dröm.
I dag gästbloggar jag under rubriken Om nödvändigheten av att tro att det går på Marias Författarblogg, som drivs av deckar- och ungdomsboksförfattaren Maria Richardsson. Tack Maria för att jag fick vara månadens gästbloggare i juli!
Det är dags för årets sista gästbloggare! Petronella Simonsbacka är aktuell med flera titlar inom flera olika genrer. Jag fick upp ögonen för Petronellas böcker genom Facebookgruppen Författare på Facebook och har läst hennes intressanta självbiografiska bok Livshungrig samt hennes true crime Hon talade yiddish. Jag följer också hennes fina skrivarblogg. Petronella skriver här om att röra sig mellan och debutera i olika genrer och om att hitta sin nisch.
Debut efter debut efter debut
Omslagen till en del av Petronella Simonsbackas böcker
Det är härligt att debutera som författare och det är ju ett efterlängtat nöje, när man under många, många år skrivit skönlitterärt, men ännu inte blivit antagen av ett förlag och ännu mindre utgiven. Så är det för de flesta. Det är inte helt enkelt att skriva en bok och det är mycket svårt att ta sig igenom nålsögat hos ett förlag. Men när man väl lyckats nå debuten upptäcker man att man faktiskt kan debutera igen, gång på gång på gång. För det är så mycket som sker för allra första gången. Detta är ett nöje i sig, måste jag säga, att lära nytt och prova nytt.
Jag debuterade 2018 med en kortroman i ljudboksformat inom genren feelgood-romance. Året efter publicerades min första och hittills enda självbiografiska bok. I år har jag debuterat i papper, som fackboksförfattare, som ungdomsboksförfattare, i genrerna fantasy och true crime samt har för första gången varit medförfattare till en bok. Det är ju jättemånga debuter, fler debuter än böcker till och med! Nästa år deckardebuterar jag och jag tror inte att mina debuter tar slut ens 2021. Det finns så mycket nytt av prova på.
Denna lust att bryta ny mark kan man se både positivt och negativt på. På den positiva sidan är jag bred och gillar att vara det. På den negativa sidan så är bredden förmodligen ett tecken och ett symtom på att jag ännu inte har slagit igenom som författare. När någon verkligen har hittat sin nisch och sin läsekrets så brukar personen repetera det framgångsrika konceptet i princip under resten av livet. Om jag slog igenom exempelvis som feelgoodförfattare så skulle det finnas en stark efterfrågan på sådana berättelser och jag skulle med all säkerhet inrikta mig på att skriva feelgood och ägna större delen av min tid åt att göra det, men som det är nu har jag på gott och ont ingen press på mig. Jag kan precis skriva vad jag vill. Dock finns det lättare och svårare genrer, om man vill bli publicerad.
Petronella Simonsbackas zombieroman Röda ögon i natten, som hon tycker är den bästa bok hon skrivit.
Min zombieroman har varit den som varit absolut svårast att placera. Jag tycker att ”Röda ögon i natten” är den bästa bok jag skrivit, men det spelar ingen roll, för det är också den som har minst kommersiell potential av allt i skönlitterär väg som jag någonsin har varit inblandad i, sedan jag skrev dikter på gymnasiet. Hemskt dåliga dikter dessutom.
Om man ägnar väldigt mycket tid åt att skriva, som jag gör, så drömmer man ju om att kunna leva på författarskapet, förr eller senare. Jag har lite hopp vad gäller min kommande deckare, men jag tror att mina science fiction-berättelser förmodligen kommer att dö i min skrivbordslåda. Mina döda berättelser blir varken sämre eller bättre av att aldrig bli lästa. De existerar bara inte. En författare definieras inte enbart av att vara en person som skriver, utan också av att vara en person som blir läst. Jag vill verkligen att mina böcker ska bli lästa. Den längtan är vida större än min lust efter att få bra respons, beröm eller goda recensioner. När folk har läst någon av mina böcker så kommer de att tycka vad de tycker, oavsett om det är smickrande eller inte för mig och det spelar ingen större roll, men att inte bli läst är som att dö utan att bli kysst, som att aldrig få äta pasta med köttfärssås, som att inte lära sig läsa, som att inte få finnas, som att aldrig någonsin skratta. Att bli läst är verkligen en grundläggande del av att vara författare. En del som jag inte kan kontrollera.
Det enda jag kan göra är att bli bättre och bättre på att berätta historier, på att underhålla, och hoppas på att också jag en dag hittar min nisch. Till dess kommer jag att prova på allt som jag kan och vill. Hej vilt! Det lovar jag!
Petronella Simonsbacka
Fakta: Petronella Simonsbacka
Petronella Simonsbacka Foto: Chatrin Carlsson
Biografi: Petronella Simonsbacka är en journalist och författare med förkärlek för kortromaner. Hon är mest känd för Hon talade yiddish, som handlar om Elisabeth Stride från Hisingen som mördades av Jack Uppskäraren i London 1888. Hon bloggar om sitt skrivande på:
I dag välkomnar jag ännu en spännande gästbloggare! Sabine Mickelsson är aktuell med sex noveller i fem antologier. Hon skriver också veckotidningsnoveller och handleder skrivarkurser, både IRL och online. Just nu jobbar Sabine på flera längre skrivprojekt, för såväl barn som unga vuxna. Hon brinner för ämnen som ensamhet, psykisk ohälsa och att hitta sina inre styrkor. Det där med teman kan du läsa mer om i dagens gästbloggsinlägg.
Teman som berör
De hittills utkomna novellantologier Sabine Mickelsson medverkar i
Jag har haft turen att få flera berättelser publicerade i år. Det har samtidigt gjort att jag fått en bättre överblick av vilka teman som intresserar mig (just nu). Jag märker att jag återkommer till vissa ämnen. Ensamhet. Död. Att finna sina egna styrkor.
Varför är jag så fixerad vid just de här ämnena? Tja, dels tror jag att det är allmänmänskliga teman som berör oss alla på något plan. Ensamhet och död är något skrämmande. Och att möta sina rädslor kan väl i viss mån likställas med att hitta sina inre styrkor. Överlevnadsinstinkten kickar in och lockar fram en slags urkraft. Jag klarar detta! De ska allt få se! Och så vidare.
Ensamheten är något som följt mig genom livet. Ofta självvald (jag trivdes i min egen fantasi). Ibland påtvingad (ensambarn, en udda fågel i skolan). Misstolka mig inte. Jag har en underbar familj, goda vänner, en stöttande partner. Men ensamheten fanns där under uppväxten. Och det är viktigt att skilja på självvald och ofrivillig ensamhet. Man kan vara ensam i ett förhållande, på samma vis som man kan känna tillhörighet (exempelvis till naturen) i sin självvalda ensamhet. Det här är något jag ofta funderar på och, rätta mig om jag har fel, jag tror att många andra gör det också.
Döden då? Tja, den blir alltmer närvarande. Närstående som går bort eller drabbas av akuta sjukdomar. Jag grubblar inte särskilt mycket över allt detta i vardagen. Kanske för att man liksom inte hinner när man är mitt i det. Men människor lämnar avtryck, och du hittar spår av dem i mina texter. Förvrängda spår, javisst, men de finns där. Ibland är det min oro, mina rädslor, min saknad som rinner ut med orden. Ibland är det fragment av goda minnen (du hittar delar av farmors hus i nästan alla mina berättelser).
Jag märker att det är de här texterna, där jag lyfter teman som jag själv blir berörd av, som läsare ger återkoppling på. Något av mina spretiga känslor och tankar har färgat av sig, blandats med trycksvärtan, fastnat hos läsaren. Och det värmer. Det är härligt att få dela just den upplevelsen med andra, även om alla tolkar texten på sitt sätt.
Så när du skriver på ditt nästa projekt, stanna upp en stund. Fundera. Vad handlar den här texten om egentligen? Finns här något underliggande tema? Vad är det som ropar högst? Som skaver? De här frågorna kan du också ställa dig i själva idéstadiet, om du vill ge berättelsen ytterligare djup. Skriv det som berör dig, det som du vill läsa.
Lycka till!
Sabine Mickelsson
Fakta: Sabine Mickelsson
Sabine Mickelsson
Biografi: Jag är nog en rätt spretig konstnärssjäl. Skrivandet är viktigt, men jag frilansar också som grafisk designer och undervisar olika swingdanser. Ibland blir det många bollar i luften. Då dras jag till havet och skogen. Helst i sällskap med mina två terriergossar, världens sötaste hundar (så tycker visst alla hundägare).
När jag inte skriver, målar, dansar eller hänger med hundarna, då jobbar jag med världens roligaste jobb. Hälsofrämjande efterskolanverksamhet för barn och unga. Det allra bästa med jobbet, förutom alla härliga möten, är att jag får möjlighet att dra skrivarkurser på arbetstid. Det är jag otroligt tacksam för.
Det är dags för en ny gästbloggare! I dag berättar författaren Lupina Ojala om hur hon samlar intryck och erfarenheter som hon använder i sitt skrivande. Lupina är aktuell med den rykande färska fantasyromanen Shessandras hjärta, som i dagarna släpps hos Catoblepas förlag. Hon har tidigare gett ut böckerna Tårpilens år och Toner av guld och är dessutom en flitig novellförfattare.
Om att prova något nytt …
Lupina Ojalas nya bok Shessandras hjärta
Det finns otroligt många olika sätt att ta sig an ett skrivprojekt och det gäller att hitta något som funkar för en själv. Det som är toppen för en person är en usel taktik för en annan. Personligen gillar jag att göra olika typer av handgripliga och praktiska förundersökningar. Det kan vara alltifrån att besöka historiska platser för att fånga in en viss stämning till att träna någon kampsport.
När tillfälle ges att testa något som eventuellt kan komma till användning tar jag chansen. En gång fick jag skjuta med musköt och upptäckte att svartkrut ryker rejält. Dessutom fick jag lära mig att pipan på musköter är slätborrade till skillnad från moderna gevärspipor som är räfflade. Det medför att precisionen inte är något vidare och i kombination med den dimma som svartkrutet orsakar verkar det varit ett mirakel om någon lyckades pricka rätt överhuvudtaget under en strid. Den typen av information samlar jag på hela tiden och lagrar i mitt arkiv i huvudet. Innan användning kontrollerar jag att jag faktiskt minns rätt. Det är säkrast så.
När jag fick idén till min senaste bok, Shessandras hjärta, behövde jag lära mig så mycket som möjligt om livet som dansare. Jag hade ingen färdig plot utan bara vaga tankar om en ung kvinna som inte vill något annat än att dansa, men som av olika anledningar är förhindrad att leva ut sin dröm. Jag kontaktade en dansskola och började ta lektioner i dansstilar med rötter i Mellanöstern och Centralasien. Det är det bästa jag gjort! Det var läskigt, roligt, svårt och utmanande, men framförallt var det inspirerande. Jag hade inte kunnat skriva boken om Shessandra utan tiden på dansskolan.
Toner av guld av Lupina Ojala
Tårpilens årav Lupina Ojala
I mitt författarskap strävar jag hela tiden efter att utvecklas och förändras och jag behöver stimulans utifrån för att göra det. För mig fungerar det inte att enbart fokusera på själva skrivandet, utan jag måste göra nya saker som jag egentligen inte vågar. Ibland har jag långa perioder när jag inte skriver alls, utan bara samlar på intryck. För varje skrivprojekt ägnar jag mer tid åt förarbete och funderande än åt själva skrivandet. Jag har lärt mig att det fungerar bäst för mig att i princip ha boken eller novellen färdig i tanken innan jag skriver ned den. För flera av mina författarvänner är det tvärtom – berättelsen kommer under själva skrivprocessen. Hmm, jag ska nog testa den varianten med nästa manus. Prova något nytt är ju faktiskt mitt författarmotto.
Lupina Ojala
Fakta: Lupina Ojala
Lupina Ojala
Biografi: För sitt berättande har Lupina Ojala valt fantasy som genre eftersom den ger författaren möjligheten att ta upp mänskliga dilemman på ett nytt sätt. I en egenskapad värld kan känslor av utanförskap, rädsla för det okända och maktmissbruk utforskas på nytt. Samtidigt vill hon erbjuda en stunds verklighetsflykt till en värld fylld av drömmar och magi.
Lupina är aktuell med sin tredje roman som har titeln Shessandras hjärta. Hennes två tidigare böcker heter Tårpilens år och Toner av guld. Hon medverkar även i ett flertal novellantologier från olika förlag.
Anna Granberg – Författare 