I dag har jag äran att presentera nästa gästbloggare, författaren Marija Fischer Odén. Hon har skrivit romanerna Tvåhjärtat och Nedom, de två första delarna i en fantasy-trilogi som ges ut av Undrentide förlag. Sista delen Oberg väntas snart komma ut. Marija har också skrivit flera noveller och är en av initiativtagarna till Litteraturföreningen Hälsingesagor, vars novellantologi vi båda medverkar i. Här berättar Marija om utmaningen i att avsluta och knyta ihop en bokserie.
Om oknytt, trilogier och trådar som dinglar
Att säga att jag inte planerade min debutbok ”Tvåhjärtat” är en grov underdrift. Det var inte ens otvetydigt så att jag satte mig ner för att skriva en bok. Jag bara lekte lite med idéer. Inspirerad av norra Hälsinglands djupa skogar, glittrande sjöar och böljande berg. Jag hörde historier om oknytt och spöken, gick under de väldiga granarna, lyssnade på stillheten och fick en massa bilder i huvudet.
Visst hade jag tänkt sedan jag var barn att ”författare – det vore något det”. Men jag menar, vem blir författare? Nä, just det! Fast så var det det där med att mina skrivelser började likna en bok. Ganska mycket faktiskt.
Eftersom jag hade en skriande brist på kunskaper om såväl bokbranschen, svensk fantastik och egentligen även seriöst skrivande bestämde jag mig naturligtvis för att skriva en trilogi. Det är ju fantasy. Och vad skulle kunna gå fel?
Tja, fel och fel. Det här med att leka fram en bok visade sig leda till ett emellanåt överväldigande hästjobb att få ihop allting i redigeringen. Förbluffande logiska vurpor, inkonsekvens och lösa trådar som fladdrade i vinden. Utan ambitiösa testläsare och skicklig förläggare vet jag inte hur det skulle ha gått. (Eller, jo det vet jag. Jag vill bara inte så gärna tänka på det.)
Det tar ju ett tag att få förlagskontrakt, så när ”Tvåhjärtat” kom ut var uppföljaren ”Nedom” redan hos testläsare. Andra gången var det kanske lite mindre jobb med redigeringen, men inte så lite att jag kom under tio läsningar av manuset. I juli 2019 kom ändå ”Nedom” ut, och med den svåra andra boken i hamn blir väl allting lätt? Tredje gången gillt och allt det där. Eller?
Ok, det är nu jag ber dig att sluta ögonen. Eller, kanske inte på riktigt, för då kan du ju inte fortsätta läsa texten. Men sådär bildligt talat. Som en sinnesstämning liksom. Kan du se framför dig ett riktigt trassligt garnnystan? Funkar det? Fast du läser samtidigt? Bra där! Simultankapacitet kallas det. Tänk dig det där nystanet, och så föreställer du dig att det trasslar ihop sig ordentligt. Inte med ett trassligt garnnystan utan tjugofem. Håller du den bilden nu så ska jag berätta historien om den tredje boken? Den som ska knyta ihop alla trådarna. (Fattar du? Trådarna!)
Jag satt alltså där vid datorn med två från början helt oplanerade men utgivna böcker och skulle knyta ihop sisådär tjugofem namngivna karaktärer (varav tio med perspektiv), tre berättelselinjer och i runda slängar en miljard planteringar. Jovisst, jag hade en vag idé om något som eventuellt liknade ett slut. Bra där, Marija. Riktigt bra! Och det var typ det. Jo, just det, boken skulle heta ”Oberg” också. Eftersom jag var förtjust i tanken på ett berg som inte var ett berg. Och även om jag inte hade varit så förtjust i tanken fanns oberget liksom redan planterat i bok två såatt´e …
Det gick ganska bra först. Efter att ha redigerat två sjukt oplanerade böcker i flera år var det en lisa att få nyskriva. Fingrarna dansade över tangenterna. Det hände att jag hejdade mig själv med en dramaturgisk reflektion – och det förbluffade mig. Det hände att jag kom på mig själv med en inkonsekvens innan jag skrivit ner den. Det förbluffade mig också. Pratade kaxigt med folk om att den här gången skulle jag planera boken först. Och jag skrev faktiskt ett planeringsdokument med alla planteringar i en lista, en synopsis i tre akter och idéer under olika rubriker.
Jag kanske kan skriva sådär seriöst som en riktig författare, tänkte jag för mig själv och gick med i Författarförbundet.
Det skulle jag aldrig ha gjort. För boom shakalak så kom upplösningen när allt skulle stämma och knytas ihop. Det dinglade så många lösa trådar att det hade gått att väva en snygg trasmatta av dem. Och även om trasmattor har sin charm ville jag hellre skriva klart min bok.
Ok, jag provar väl den där planerargrejen, suckade jag.
Jag testade post-it. Jag skrev en. Inte min grej.
Jag skapade ett dokument med snygga rutor – en för varje berättelselinje. Jag fyllde i två rutor. Nähä.
Jag pratade hål i huvudet på min man om olika idéer och förslag. Det hjälpte lite. Och så skapade jag ett kalkylblad. Mitt livs första tror jag. Gav ganska snart upp tanken på att jag skulle lyckas planera framåt och faktiskt hålla mig till det, men det hjälpte i alla fall för att organisera det jag redan skrivit.
Så jag återvände till planeringsdokument med många stora utropstecken. OBS! GLÖM INTE! Om alla planteringar som behövde följas upp. Insåg att jag inte hållit mig till mina fina tre akter. Över huvud taget. Att jag tappat bort de flesta av idéerna jag spaltat upp. Men jag kunde i alla fall fånga upp de värsta lösa trådarna.
Och så tog jag mig på något vis sakta framåt. Ibland drog jag mig fram genom frätande lava på naglarna och ibland flöt det på rätt bra. Ganska ofta gick jag på promenad för att kunna muttra åt mig själv att det var väl onödigt att stoppa in den där jättespeciella fjädern eller skicka iväg folk på ett ospecificerat mystiskt uppdrag som jag inte hade tänkt igenom.
Som om det inte räckte med spännande inslag i skrivarprocessen hade jag dessutom med mig kapitel från början av manuset till min skrivargrupp medan jag försökte skriva klart slutet. Så de slaktade metodiskt och kompetent inledningen medan jag slet med upplösningen.
Så en dag mitt under coronavirus satt jag och skrev en epilog. Blinkade förvånat mot manuset. Jag var igenom. Fick positiv respons från duktiga testläsare, men kände ändå viss bävan när jag skickade manuset till förlaget. Mindes att jag fått tillbaka bok två med så omfattande ändringsförslag att förläggaren känt sig manad att skriva att hon hoppades att det var ok att vara så rak med allt som behövde ändras. (Det var det såklart. Ni som orkat läsa ända hit i den här texten inser att det fanns en och annan grej som behövde fixas till. Om man säger så.)
Sommaren gick och jag började pilla med nästa skrivprojekt. Fortsatte arbeta med skrivargruppen. Tajtade till spännande avsnitt, täppte igen logiska luckor och tog bort osannolika mängder skräpord. Till slut kom respons på första halvan av manuset från förlaget. Det inleddes med: ”Det första jag vill säga är att du verkligen har utvecklats som författare sedan vi arbetade med första boken”.
Var jag lite fuktig i ögonvrån? Inte omöjligt. Är jag nöjd med manuset? Japp. Kommer jag att planera mer innan jag skriver i framtiden? Tveksamt. Däremot kommer jag att tänka efter noga innan jag sätter igång en ny serie. Eller vänta, nästa skrivprojekt är ju också en serie. *mutter*
Marija Fischer Odén
Fakta: Marija Fischer Odén
Biografi: Min karriär är ungefär lika välplanerad och strategisk som mitt skrivande. Jag har avverkat två och en halv yrkesexamen på högskola, och är inne på mitt tredje yrke: folkhögskollärare. Jag har inga planer på att byta igen, men å andra sidan var det det där med planer …
Annars har jag huset fullt av killar (mest söner men även en man) och djur. Förutom att läsa och skriva gillar jag att träna så att svetten lackar, gå ut i skogen och lära mig nya saker.
En vacker dag ska jag lära mig att gå och lägga mig i tid. Kanske. Om inte huvudet var så sprängfyllt med idéer.
Bibliografi:
Romaner:
Noveller:
- Tinget i Hög i antologin Hälsingesagor (Litteraturföreningen Hälsingesagor/Fåglar förlag, 2020)
- Aladdin och Wizard66 i antologin Tusen och en natt (Darkness Publishing, 2019)
- Som inte kallas kärlek (Undrentide förlag, 2019)
- En flickas vilja (Undrentide förlag, 2019)
- Kniv med hajtandsskaft (Undrentide förlag, 2019)
- Mannen i skuggorna (Undrentide förlag, 2019)
- Du heter Björn (Undrentide förlag, 2018)
Sociala medier:
Instagram: @tvahjartat
Facebook: https://www.facebook.com/tvahjartat
Anna Granberg – Författare 
4 reaktioner till “Gästblogg: Marija Fischer Odén om att avsluta en bokserie”