Det är dags för årets sista gästbloggare! Petronella Simonsbacka är aktuell med flera titlar inom flera olika genrer. Jag fick upp ögonen för Petronellas böcker genom Facebookgruppen Författare på Facebook och har läst hennes intressanta självbiografiska bok Livshungrig samt hennes true crime Hon talade yiddish. Jag följer också hennes fina skrivarblogg. Petronella skriver här om att röra sig mellan och debutera i olika genrer och om att hitta sin nisch.
Debut efter debut efter debut
Det är härligt att debutera som författare och det är ju ett efterlängtat nöje, när man under många, många år skrivit skönlitterärt, men ännu inte blivit antagen av ett förlag och ännu mindre utgiven. Så är det för de flesta. Det är inte helt enkelt att skriva en bok och det är mycket svårt att ta sig igenom nålsögat hos ett förlag. Men när man väl lyckats nå debuten upptäcker man att man faktiskt kan debutera igen, gång på gång på gång. För det är så mycket som sker för allra första gången. Detta är ett nöje i sig, måste jag säga, att lära nytt och prova nytt.
Jag debuterade 2018 med en kortroman i ljudboksformat inom genren feelgood-romance. Året efter publicerades min första och hittills enda självbiografiska bok. I år har jag debuterat i papper, som fackboksförfattare, som ungdomsboksförfattare, i genrerna fantasy och true crime samt har för första gången varit medförfattare till en bok. Det är ju jättemånga debuter, fler debuter än böcker till och med! Nästa år deckardebuterar jag och jag tror inte att mina debuter tar slut ens 2021. Det finns så mycket nytt av prova på.
Denna lust att bryta ny mark kan man se både positivt och negativt på. På den positiva sidan är jag bred och gillar att vara det. På den negativa sidan så är bredden förmodligen ett tecken och ett symtom på att jag ännu inte har slagit igenom som författare. När någon verkligen har hittat sin nisch och sin läsekrets så brukar personen repetera det framgångsrika konceptet i princip under resten av livet. Om jag slog igenom exempelvis som feelgoodförfattare så skulle det finnas en stark efterfrågan på sådana berättelser och jag skulle med all säkerhet inrikta mig på att skriva feelgood och ägna större delen av min tid åt att göra det, men som det är nu har jag på gott och ont ingen press på mig. Jag kan precis skriva vad jag vill. Dock finns det lättare och svårare genrer, om man vill bli publicerad.
Min zombieroman har varit den som varit absolut svårast att placera. Jag tycker att ”Röda ögon i natten” är den bästa bok jag skrivit, men det spelar ingen roll, för det är också den som har minst kommersiell potential av allt i skönlitterär väg som jag någonsin har varit inblandad i, sedan jag skrev dikter på gymnasiet. Hemskt dåliga dikter dessutom.
Om man ägnar väldigt mycket tid åt att skriva, som jag gör, så drömmer man ju om att kunna leva på författarskapet, förr eller senare. Jag har lite hopp vad gäller min kommande deckare, men jag tror att mina science fiction-berättelser förmodligen kommer att dö i min skrivbordslåda. Mina döda berättelser blir varken sämre eller bättre av att aldrig bli lästa. De existerar bara inte. En författare definieras inte enbart av att vara en person som skriver, utan också av att vara en person som blir läst. Jag vill verkligen att mina böcker ska bli lästa. Den längtan är vida större än min lust efter att få bra respons, beröm eller goda recensioner. När folk har läst någon av mina böcker så kommer de att tycka vad de tycker, oavsett om det är smickrande eller inte för mig och det spelar ingen större roll, men att inte bli läst är som att dö utan att bli kysst, som att aldrig få äta pasta med köttfärssås, som att inte lära sig läsa, som att inte få finnas, som att aldrig någonsin skratta. Att bli läst är verkligen en grundläggande del av att vara författare. En del som jag inte kan kontrollera.
Det enda jag kan göra är att bli bättre och bättre på att berätta historier, på att underhålla, och hoppas på att också jag en dag hittar min nisch. Till dess kommer jag att prova på allt som jag kan och vill. Hej vilt! Det lovar jag!
Petronella Simonsbacka
Fakta: Petronella Simonsbacka
Foto: Chatrin Carlsson
Biografi: Petronella Simonsbacka är en journalist och författare med förkärlek för kortromaner. Hon är mest känd för Hon talade yiddish, som handlar om Elisabeth Stride från Hisingen som mördades av Jack Uppskäraren i London 1888. Hon bloggar om sitt skrivande på:
https://petronellasforfattarliv.wordpress.com/
Bibliografi, skönlitteratur:
- Nytt liv sökes (Saga Egmont Förlag, 2018)
- Livshungrig (Saga Egmont Förlag, 2019)
- Evighetstalet (Saga Egmont Förlag, 2020)
- Hon talade yiddish (Saga Egmont Förlag, 2020)
- Röda ögon i natten (Joelsgården Förlag, 2020)
Bibliografi, facklitteratur:
- Programmering för humanister (Kulturopportunisten, 2020)
- Från skrivtorka till flow, skriven tillsammans med författaren Christina Gustavson (Joelsgården Förlag, 2020)
Sociala medier:
Instagram: @petronellasimonsbacka
Facebook: https://www.facebook.com/simonsbacka/
Hemsida: https://petronellasforfattarliv.wordpress.com/
Anna Granberg – Författare 
2 reaktioner till “Gästblogg: Petronella Simonsbacka om att debutera – och debutera igen”