Gästblogg, Skrivtips, solens dotter, Vägen till romandebuten

Kärleken till en annan värld

Den 28 mars gästbloggade jag på Debutantbloggen. Det var ju bra länge sedan (en evighet känns det som!), men jag insåg att jag glömt publicera mitt inlägg här på min egen blogg. Eftersom jag gärna vill ha mina texter sparade även i min egen kanal kommer nu inlägget i sin helhet här. Det handlar om att skriva fantasy – och mer specifikt om att skriva fantasy romance när man inte ens visste att den subgenren fanns! Håll till godo. Bättre sent än aldrig, som man säger!


Anna Granberg. Foto: Björn Mattisson-Richter

För en månad sedan romandebuterade jag med Solens dotter, som handlar om en kvinna med hemliga förmågor och en man med uppdrag att döda henne. Men mötet mellan dem blir inte som någon av dem förväntat sig … Det är en fantasy romance – en fantasybok och kärleksroman i ett – och utspelar sig i en värld där gudarnas barn har magiska krafter och lever bland människorna.

När jag skrev boken visste jag inte att det fanns något som hette fantasy romance. Fantasy som utspelar sig i en helt annan värld hade jag knappt läst. Däremot var jag en van läsare av övernaturliga kärlekshistorier. Men de jag läst utspelade sig i vår värld i vår tid och innehöll gärna en och annan varulv. Det jag skrev var något annat. En påhittad värld, en fiktiv svunnen tid. Och definitivt inga varulvar! Hur kunde jag få för mig att skriva en fantasy romance, när jag inte ens visste att det fanns?

Den frågan har jag ställt mig själv många gånger. Sanningen är att det var den idé som kom till mig och som jag kände att jag måste skriva. Allt började med att jag drömde om en kvinna och en man som slogs i en dal uppe bland bergen. Känslorna kokade under ytan. Drömmen var så spännande att jag var tvungen att skriva ner den. Jag behövde ta reda på hur det skulle sluta!

Det var först när råmanuset var färdigt som jag insåg att det finns ett namn för det jag skrev. Men även om jag aldrig hade läst något liknande så var det ju det här jag älskade. Fantastik och kärlek – på samma gång. En bättre blandning kan jag inte tänka mig. Det är det jag tycker är roligast att skriva, för inom fantastiken är det bara min fantasi som sätter gränserna för vad som kan hända. Dessutom får jag skapa en helt egen värld! Snacka om att få utnyttja sin kreativitet!

Kanske var det en styrka att jag inte var bekant med genren. Kanske gjorde det att jag inte var lika färgad av hur det ”brukar” vara och bidrog till att jag kunde skapa en annorlunda historia.

Så hur skriver man fantasy och skapar en egen värld? Tja, det kan jag inte svara på. Jag kan bara berätta hur jag gör. Jag har försökt vara strukturerad, göra karaktärskort och scenplanering, rita kartor och skriva ner fakta om världen. För är det inte så man ”ska” göra när man skriver fantasy? Men det funkar helt enkelt inte för mig. Jag ändrar mig om hur världen ser ut vartefter jag skriver, historien tar nya vägar och jag glömmer att titta i de där dokumenten. Så jag har kommit fram till att det inte är någon mening att jag försöker.

Jag skriver bara ner grundstoryn i ett kort synopsis på en eller två A4-sidor. Eftersom jag skriver en serie har jag också ritat en enkel tidslinje för att hålla reda på hur lång tid som går mellan de viktigaste händelserna i böckerna. Annars är jag en sådan som håller det mesta i huvudet. Det kanske verkar märkligt att hålla en hel påhittad värld med människor, olika länder med olika politiska system, språk och tro i huvudet? Men det funkar för mig. Behöver jag kolla upp något brukar jag oftast minnas någon formulering jag använt och kan söka efter den i dokumentet.

Jag har förlikat mig med att jag är en ganska ostrukturerad fantasyförfattare med huvudet fullt av fakta om en värld som inte finns. Jag gör på mitt eget sätt.

Det jag vill säga är att det finns inget rätt sätt att skriva en bok. Det finns många hantverksknep och hjälpmedel, men vilka du använder bestämmer du. Prova dig fram och gör sedan på det sätt som passar dig. Och vet du inte heller exakt vad för genre du egentligen skriver? Det spelar ju egentligen ingen roll, så länge du skriver något som du brinner för. Då faller nog resten på plats till slut.

Framsida, Solens dotter, Seraf förlag

Anna Granberg hittar du på www.annagranberg.nu, på Instagram: @anna.m.granberg och på Facebook: @anna.granberg.writer

Gästblogg, Min skrivresa, Skrivtips, solens dotter, Vägen till romandebuten

Om nödvändigheten av att tro att det går

Häromveckan gästbloggade jag hos författaren Maria Richardsson på Marias Författarblogg. Här kan du nu läsa mitt inlägg i sin helhet. Det handlar om att våga tro på att ens drömmar är möjliga att uppnå.


Anna Granberg. Foto: Björn Mattisson-Richter

Som så många andra drömde jag om att bli författare redan som barn. Men ändå hade jag hunnit fylla fyrtio innan jag romandebuterade. I februari släpptes äntligen min debutroman Solens dotter, en fantasy romance fylld med spänning, magi och kärlek.

Boken handlar om en kvinna med hemliga förmågor och en man med uppdrag att döda henne. Men mötet mellan dem blir inte som någon av dem förväntat sig. De har all anledning att hata varandra men ju mer de lär känna varandra, desto svårare blir det att förneka de känslor som börjar spira.

Nu när boken funnits ute i fem månader, kan jag lättat konstatera att den har tagits emot över förväntan av läsarna. Den har fått mycket fina recensioner av bokbloggare och i sociala medier, och första tryckningen har redan sålt slut! Nu ser jag fram emot våren då Solens dotter ska släppas som ljudbok. Uppföljaren är planerad att ges ut hösten 2022.

På mindre än två år har jag även fått sju noveller inom fantastik och romance publicerade i olika antologier. Detta efter att mina noveller valts ut bland vinnarna i olika novelltävlingar. Med en roman och sju noveller i bagaget kan jag numera kalla mig författare. Det är något jag aldrig skulle ha vågat tro för bara några år sedan, än mindre när jag som barn drömde om att bli författare.

Att bli författare kändes så avlägset då, ungefär lika ouppnåeligt som att bli popstjärna. De författare jag hört talas om var ju kända.

Därför bestämde jag mig tidigt för att bli journalist i stället. Då skulle jag i alla fall få skriva, för det var ju det jag älskade att göra. Jag pluggade till journalist, frilansade en kort period och jobbade sedan ett antal år inom kommunikation. Visst fick jag skriva en hel del i jobbet, men det var något som saknades. Barndomsdrömmen om att bli författare var inte glömd.

Det var först när jag fick idén till min debutroman Solens dotter som jag påbörjade ett större skrivprojekt. Idén kom till mig i en dröm för mer än ett decennium sedan. Drömmen var så spännande att jag var tvungen att skriva ner den och ta reda på hur det skulle sluta. Men det dröjde inte länge innan jag körde fast i manuset. Åren gick, men min historia ville inte lämna mig. Till sist stod jag där med en känsla av att jag måste skriva färdigt boken för att bli lycklig. Den ville ut! Så jag sökte tjänstledigt för att läsa en skrivkurs och få tid och ork att skriva. Det var underbart att få omge sig med andra skrivande människor och att få ägna så mycket tid till att skriva. En skrivkurs blev flera. Efter att ha brottats i åratal med det första manuset, med långa uppehåll på flera år då jag inte skrev något alls, gick den andra boken av bara farten och jag skrev råmanuset på sex månader.

Kanske grämer det mig ibland att jag inte började skriva skönlitterärt på allvar tidigare. Kanske hade jag då fått verktygen till att slutföra min bok snabbare. Hur många böcker hade jag hunnit skriva om jag vågat och trott på mig själv tidigare? Men å andra sidan hade jag inte en historia jag brann för, förrän jag drömde om Solens dotter, och jag tror starkt på att skriva det man brinner för.

Så här i efterhand önskar jag ändå att någon sagt till mig att drömmen om att bli författare inte är ouppnåelig. Därför tänker jag säga det i dag till den som behöver det: Det går faktiskt! Det är inte omöjligt. Men det kan ta tid. Att skriva en bok tar tid. Att lära sig gestalta och skriva så att man behåller läsarens intresse hela vägen kräver övning.

Så mitt bästa skrivtips blir kanske detta: Tro på att du kan.

Kanske är det vad det handlar om. Att tro på sig själv och ta sitt skrivande på allvar. Att ta sin dröm på allvar. Våga ta steget. Vänta inte! Sätt igång och skriv. Öva och finn den där historian som du känner att du måste få berätta.

Jag kan också varmt rekommendera att gå en skrivkurs. Det ger dig verktyg och hantverksknep, skrivvänner och möjlighet att öva och få feedback på dina texter. Men kanske viktigast av allt: det gör att du avsätter tid för ditt skrivande – och det är att ta ditt skrivande på allvar.

Man behöver inte vara känd för att skriva en bok. Det går alldeles utmärkt att vara en helt vanlig människa med en dröm.

Följ mig gärna på:

Webbplats: annagranberg.nu
Facebook: fb.me/anna.granberg.writer
Instagram: @anna.m.granberg

Gästblogg, I media, Min skrivresa, Nyheter, solens dotter, Vägen till romandebuten

Gästbloggar hos författaren Maria Richardsson

I dag gästbloggar jag under rubriken Om nödvändigheten av att tro att det går på Marias Författarblogg, som drivs av deckar- och ungdomsboksförfattaren Maria Richardsson. Tack Maria för att jag fick vara månadens gästbloggare i juli!

Läs mitt gästbloggsinlägg här: https://mariasforfattarblogg.com/2021/07/31/manadens-gastbloggare-anna-granberg/

Foto: Björn Mattisson-Richter

Gästblogg, I media, Nyheter, solens dotter

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på den anrika Debutantbloggen. Jag skriver om hur sjutton jag kunde få för mig att skriva en fantasy romance när jag inte ens visste att genren fanns och om hur jag skapat en egen värld.

Det har varit något av ett mål för mig under flera år att få blogga på Debutantbloggen, så nu bockar jag av en punkt på min författarbucketlist!

Läs mitt inlägg här: Kärleken till en annan värld

Gästblogg, I media, Nyheter, solens dotter, Vägen till romandebuten

Att trotsa sina rädslor för att uppnå en dröm

Häromveckan gästbloggade jag hos författaren Petronella Simonsbacka på Petronellas Författarliv. Härunder kan du nu läsa mitt inlägg, som handlar om att trotsa sina rädslor för att uppnå en dröm, i sin helhet.


Författarfoto: Björn Mattisson-Richter

Romandebutera. Visst låter det stort? Det är det också, åtminstone för mig.

Den 27 februari gör jag just detta, debuterar. Då släpps min debutroman Solens dotter på Seraf förlag. Jag väntar i skrivande stund på att boken ska komma från tryckeriet och när som helst nu kommer jag ha den i min hand! Solens dotter är en fantasy romance – en kärleksroman och fantasybok i ett – och handlar om en kvinna med hemliga förmågor och en man med uppdrag att döda henne. Mötet mellan dem blir inte som någon av dem förväntat sig. De har all anledning att hata varandra men ju mer de lär känna varandra, desto svårare blir det att förneka de känslor som börjar spira.

För mig är boksläppet en barndomsdröm som går i uppfyllelse. Redan när jag lärde mig skriva sa jag att jag ville bli författare, även om jag då inte visste vad det innebar. Men den där stormande, överväldigande glädjen jag trodde att jag skulle känna inför romandebuten är inte alls lika okomplicerad som jag trodde att den skulle vara.

Vad jag inte hade räknat med, och därför inte var beredd på, är all oro och nervositet en romandebut också innebär. Alla ”tänk om” som surrar i huvudet. Tänk om läsarna inte gillar boken? Tänk om ingen köper den? Tänk om jag har missat någon logisk lucka i historien eller retliga korrekturfel? Tänk om något gått fel i produktionen och det saknas sidor?

Jag vet, det är antagligen bara min prestationsinriktade Duktiga flicka som spökar. Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Och att vara nervös och orolig, rentav rädd, när man står inför något nytt och okänt är mänskligt.

Enligt förlaget har boken ”tagit förhandsläsarna med storm” och de förhandsrecensioner jag sett är jättefina. Vänner har hört av sig och sagt att de vill köpa en bok. Och om det fanns några större fel borde jag eller förlaget rimligtvis ha hittat dem vid det här laget. Så sannolikheten att någon av katastroftankarna ska inträffa är liten, och vad är egentligen det värsta som kan hända? Ändå kan jag inte riktigt släppa oron. Som bekant är det svårt att styra känslor med logik!

En tröst är också att jag läst om flera mycket erfarna författare som säger att även de är nervösa när de släpper nya böcker, trots att de redan släppt flera stycken.

Att debutera under en pandemi är också en märklig situation, som jag aldrig hade kunnat förbereda mig inför. Någon releasefest kommer inte gå att genomföra, så drömmen om att få signera böcker åt mina vänner och skåla med dem i bubbel går i kras. Hur håller man egentligen en digital release?

Kanske är det just för att jag drömt om det här så länge som jag är så rädd att något ska gå fel. För vem vill snubbla på målsnöret? Samtidigt är det ju nu min författardröm går i uppfyllelse. Jag borde passa på att njuta! Förhoppningsvis släpper nervositeten när releasedatumet väl är här och jag står där med boken i min hand som bevis på att jag faktiskt kom i mål. Det vore i så fall inte första gången jag kan slappna av först när jag passerat mållinjen.

Men är det något jag vill säga med detta, är det att man inte kan låta rädslan och oron hindra en från att försöka uppnå sina drömmar. Man blir inte författare om man aldrig vågar försöka och inte vågar kasta sig ut i det okända. Det är ett nödvändigt ont för att få uppleva glädjen när drömmen går i uppfyllelse.

Och en sak vet jag i alla fall, att jag om två veckor kommer ut på andra sidan en erfarenhet rikare – som författare med en alldeles egen bok i bokhyllan. Egentligen var det ju det drömmen handlade om från början. Inte hur boken skulle tas emot av läsarna eller hur boksläppet skulle firas. Utan om att få berätta en historia jag kände att jag måste få berätta och att få dela det som förut bara fanns i mitt huvud med andra.

Om Anna:

Anna Granberg, född 1980, är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet, men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. När hon inte skriver tycker hon om att läsa, resa, promenera och åka snowboard. Hon bor med sin familj i Stockholm. Solens dotter är hennes debutroman.

Webbplats: annagranberg.nu
Facebook: fb.me/anna.granberg.writer
Instagram: https://www.instagram.com/anna.m.granberg/

Gästblogg, Nyheter, solens dotter, Vägen till romandebuten

Gästbloggar hos Petronella Simonsbacka om debutnerverna

I dag gästbloggar jag hos författaren Petronella Simonsbacka om nervositeten inför att göra romandebut och om att trotsa sina rädslor för att uppnå sin dröm. Gå gärna in och läs på bloggen Petronellas Författarliv.

Gästblogg

Gästblogg: Petronella Simonsbacka om att debutera – och debutera igen

Det är dags för årets sista gästbloggare! Petronella Simonsbacka är aktuell med flera titlar inom flera olika genrer. Jag fick upp ögonen för Petronellas böcker genom Facebookgruppen Författare på Facebook och har läst hennes intressanta självbiografiska bok Livshungrig samt hennes true crime Hon talade yiddish. Jag följer också hennes fina skrivarblogg. Petronella skriver här om att röra sig mellan och debutera i olika genrer och om att hitta sin nisch.


Debut efter debut efter debut

Omslagen till en del av Petronella Simonsbackas böcker

Det är härligt att debutera som författare och det är ju ett efterlängtat nöje, när man under många, många år skrivit skönlitterärt, men ännu inte blivit antagen av ett förlag och ännu mindre utgiven. Så är det för de flesta. Det är inte helt enkelt att skriva en bok och det är mycket svårt att ta sig igenom nålsögat hos ett förlag. Men när man väl lyckats nå debuten upptäcker man att man faktiskt kan debutera igen, gång på gång på gång. För det är så mycket som sker för allra första gången. Detta är ett nöje i sig, måste jag säga, att lära nytt och prova nytt.

Jag debuterade 2018 med en kortroman i ljudboksformat inom genren feelgood-romance. Året efter publicerades min första och hittills enda självbiografiska bok. I år har jag debuterat i papper, som fackboksförfattare, som ungdomsboksförfattare, i genrerna fantasy och true crime samt har för första gången varit medförfattare till en bok. Det är ju jättemånga debuter, fler debuter än böcker till och med! Nästa år deckardebuterar jag och jag tror inte att mina debuter tar slut ens 2021. Det finns så mycket nytt av prova på. 

Denna lust att bryta ny mark kan man se både positivt och negativt på. På den positiva sidan är jag bred och gillar att vara det. På den negativa sidan så är bredden förmodligen ett tecken och ett symtom på att jag ännu inte har slagit igenom som författare. När någon verkligen har hittat sin nisch och sin läsekrets så brukar personen repetera det framgångsrika konceptet i princip under resten av livet. Om jag slog igenom exempelvis som feelgoodförfattare så skulle det finnas en stark efterfrågan på sådana berättelser och jag skulle med all säkerhet inrikta mig på att skriva feelgood och ägna större delen av min tid åt att göra det, men som det är nu har jag på gott och ont ingen press på mig. Jag kan precis skriva vad jag vill. Dock finns det lättare och svårare genrer, om man vill bli publicerad.

Petronella Simonsbackas zombieroman Röda ögon i natten, som hon tycker är den bästa bok hon skrivit.

Min zombieroman har varit den som varit absolut svårast att placera. Jag tycker att ”Röda ögon i natten” är den bästa bok jag skrivit, men det spelar ingen roll, för det är också den som har minst kommersiell potential av allt i skönlitterär väg som jag någonsin har varit inblandad i, sedan jag skrev dikter på gymnasiet. Hemskt dåliga dikter dessutom. 

Om man ägnar väldigt mycket tid åt att skriva, som jag gör, så drömmer man ju om att kunna leva på författarskapet, förr eller senare. Jag har lite hopp vad gäller min kommande deckare, men jag tror att mina science fiction-berättelser förmodligen kommer att dö i min skrivbordslåda. Mina döda berättelser blir varken sämre eller bättre av att aldrig bli lästa. De existerar bara inte. En författare definieras inte enbart av att vara en person som skriver, utan också av att vara en person som blir läst. Jag vill verkligen att mina böcker ska bli lästa. Den längtan är vida större än min lust efter att få bra respons, beröm eller goda recensioner. När folk har läst någon av mina böcker så kommer de att tycka vad de tycker, oavsett om det är smickrande eller inte för mig och det spelar ingen större roll, men att inte bli läst är som att dö utan att bli kysst, som att aldrig få äta pasta med köttfärssås, som att inte lära sig läsa, som att inte få finnas, som att aldrig någonsin skratta. Att bli läst är verkligen en grundläggande del av att vara författare. En del som jag inte kan kontrollera.

Det enda jag kan göra är att bli bättre och bättre på att berätta historier, på att underhålla, och hoppas på att också jag en dag hittar min nisch. Till dess kommer jag att prova på allt som jag kan och vill. Hej vilt! Det lovar jag!

Petronella Simonsbacka


Fakta: Petronella Simonsbacka

Petronella Simonsbacka
Foto: Chatrin Carlsson

Biografi: Petronella Simonsbacka är en journalist och författare med förkärlek för kortromaner. Hon är mest känd för Hon talade yiddish, som handlar om Elisabeth Stride från Hisingen som mördades av Jack Uppskäraren i London 1888. Hon bloggar om sitt skrivande på:

https://petronellasforfattarliv.wordpress.com/

Bibliografi, skönlitteratur:

  • Nytt liv sökes (Saga Egmont Förlag, 2018)
  • Livshungrig (Saga Egmont Förlag, 2019)
  • Evighetstalet (Saga Egmont Förlag, 2020)
  • Hon talade yiddish (Saga Egmont Förlag, 2020)
  • Röda ögon i natten (Joelsgården Förlag, 2020)

Bibliografi, facklitteratur:

  • Programmering för humanister (Kulturopportunisten, 2020)
  • Från skrivtorka till flow, skriven tillsammans med författaren Christina Gustavson (Joelsgården Förlag, 2020)

Sociala medier:

Instagram: @petronellasimonsbacka
Facebook: https://www.facebook.com/simonsbacka/
Hemsida: https://petronellasforfattarliv.wordpress.com/


Tidigare gästbloggare:

Gästblogg

Gästblogg: Sabine Mickelsson om att hitta sitt tema

I dag välkomnar jag ännu en spännande gästbloggare! Sabine Mickelsson är aktuell med sex noveller i fem antologier. Hon skriver också veckotidningsnoveller och handleder skrivarkurser, både IRL och online. Just nu jobbar Sabine på flera längre skrivprojekt, för såväl barn som unga vuxna. Hon brinner för ämnen som ensamhet, psykisk ohälsa och att hitta sina inre styrkor. Det där med teman kan du läsa mer om i dagens gästbloggsinlägg.


Teman som berör

De hittills utkomna novellantologier Sabine Mickelsson medverkar i

Jag har haft turen att få flera berättelser publicerade i år. Det har samtidigt gjort att jag fått en bättre överblick av vilka teman som intresserar mig (just nu). Jag märker att jag återkommer till vissa ämnen. Ensamhet. Död. Att finna sina egna styrkor.

Varför är jag så fixerad vid just de här ämnena? Tja, dels tror jag att det är allmänmänskliga teman som berör oss alla på något plan. Ensamhet och död är något skrämmande. Och att möta sina rädslor kan väl i viss mån likställas med att hitta sina inre styrkor. Överlevnadsinstinkten kickar in och lockar fram en slags urkraft. Jag klarar detta! De ska allt få se! Och så vidare.

Ensamheten är något som följt mig genom livet. Ofta självvald (jag trivdes i min egen fantasi). Ibland påtvingad (ensambarn, en udda fågel i skolan). Misstolka mig inte. Jag har en underbar familj, goda vänner, en stöttande partner. Men ensamheten fanns där under uppväxten. Och det är viktigt att skilja på självvald och ofrivillig ensamhet. Man kan vara ensam i ett förhållande, på samma vis som man kan känna tillhörighet (exempelvis till naturen) i sin självvalda ensamhet. Det här är något jag ofta funderar på och, rätta mig om jag har fel, jag tror att många andra gör det också.

Döden då? Tja, den blir alltmer närvarande. Närstående som går bort eller drabbas av akuta sjukdomar. Jag grubblar inte särskilt mycket över allt detta i vardagen. Kanske för att man liksom inte hinner när man är mitt i det. Men människor lämnar avtryck, och du hittar spår av dem i mina texter. Förvrängda spår, javisst, men de finns där. Ibland är det min oro, mina rädslor, min saknad som rinner ut med orden. Ibland är det fragment av goda minnen (du hittar delar av farmors hus i nästan alla mina berättelser).

Jag märker att det är de här texterna, där jag lyfter teman som jag själv blir berörd av, som läsare ger återkoppling på. Något av mina spretiga känslor och tankar har färgat av sig, blandats med trycksvärtan, fastnat hos läsaren. Och det värmer. Det är härligt att få dela just den upplevelsen med andra, även om alla tolkar texten på sitt sätt.

Så när du skriver på ditt nästa projekt, stanna upp en stund. Fundera. Vad handlar den här texten om egentligen? Finns här något underliggande tema? Vad är det som ropar högst? Som skaver? De här frågorna kan du också ställa dig i själva idéstadiet, om du vill ge berättelsen ytterligare djup. Skriv det som berör dig, det som du vill läsa.

Lycka till!

Sabine Mickelsson


Fakta: Sabine Mickelsson

Sabine Mickelsson

Biografi: Jag är nog en rätt spretig konstnärssjäl. Skrivandet är viktigt, men jag frilansar också som grafisk designer och undervisar olika swingdanser. Ibland blir det många bollar i luften. Då dras jag till havet och skogen. Helst i sällskap med mina två terriergossar, världens sötaste hundar (så tycker visst alla hundägare).

När jag inte skriver, målar, dansar eller hänger med hundarna, då jobbar jag med världens roligaste jobb. Hälsofrämjande efterskolanverksamhet för barn och unga. Det allra bästa med jobbet, förutom alla härliga möten, är att jag får möjlighet att dra skrivarkurser på arbetstid. Det är jag otroligt tacksam för.

Bibliografi:

Noveller:

Sociala medier:

Instagram: @authorsabinem
Facebook: https://www.facebook.com/authorsabinem
Hemsida: https://www.sabinemickelsson.com/


Tidigare gästbloggare

Gästblogg

Gästblogg: Lupina Ojala om att dansa fram en historia

Det är dags för en ny gästbloggare! I dag berättar författaren Lupina Ojala om hur hon samlar intryck och erfarenheter som hon använder i sitt skrivande. Lupina är aktuell med den rykande färska fantasyromanen Shessandras hjärta, som i dagarna släpps hos Catoblepas förlag. Hon har tidigare gett ut böckerna Tårpilens år och Toner av guld och är dessutom en flitig novellförfattare.


Om att prova något nytt …

Lupina Ojalas nya bok Shessandras hjärta

Det finns otroligt många olika sätt att ta sig an ett skrivprojekt och det gäller att hitta något som funkar för en själv. Det som är toppen för en person är en usel taktik för en annan. Personligen gillar jag att göra olika typer av handgripliga och praktiska förundersökningar. Det kan vara alltifrån att besöka historiska platser för att fånga in en viss stämning till att träna någon kampsport. 

När tillfälle ges att testa något som eventuellt kan komma till användning tar jag chansen. En gång fick jag skjuta med musköt och upptäckte att svartkrut ryker rejält. Dessutom fick jag lära mig att pipan på musköter är slätborrade till skillnad från moderna gevärspipor som är räfflade. Det medför att precisionen inte är något vidare och i kombination med den dimma som svartkrutet orsakar verkar det varit ett mirakel om någon lyckades pricka rätt överhuvudtaget under en strid. Den typen av information samlar jag på hela tiden och lagrar i mitt arkiv i huvudet. Innan användning kontrollerar jag att jag faktiskt minns rätt. Det är säkrast så.

När jag fick idén till min senaste bok, Shessandras hjärta, behövde jag lära mig så mycket som möjligt om livet som dansare. Jag hade ingen färdig plot utan bara vaga tankar om en ung kvinna som inte vill något annat än att dansa, men som av olika anledningar är förhindrad att leva ut sin dröm. Jag kontaktade en dansskola och började ta lektioner i dansstilar med rötter i Mellanöstern och Centralasien. Det är det bästa jag gjort! Det var läskigt, roligt, svårt och utmanande, men framförallt var det inspirerande. Jag hade inte kunnat skriva boken om Shessandra utan tiden på dansskolan.

Toner av guld av Lupina Ojala
Tårpilens år av Lupina Ojala

I mitt författarskap strävar jag hela tiden efter att utvecklas och förändras och jag behöver stimulans utifrån för att göra det. För mig fungerar det inte att enbart fokusera på själva skrivandet, utan jag måste göra nya saker som jag egentligen inte vågar. Ibland har jag långa perioder när jag inte skriver alls, utan bara samlar på intryck. För varje skrivprojekt ägnar jag mer tid åt förarbete och funderande än åt själva skrivandet. Jag har lärt mig att det fungerar bäst för mig att i princip ha boken eller novellen färdig i tanken innan jag skriver ned den. För flera av mina författarvänner är det tvärtom – berättelsen kommer under själva skrivprocessen. Hmm, jag ska nog testa den varianten med nästa manus. Prova något nytt är ju faktiskt mitt författarmotto.

Lupina Ojala


Fakta: Lupina Ojala

Lupina Ojala

Biografi: För sitt berättande har Lupina Ojala valt fantasy som genre eftersom den ger författaren möjligheten att ta upp mänskliga dilemman på ett nytt sätt. I en egenskapad värld kan känslor av utanförskap, rädsla för det okända och maktmissbruk utforskas på nytt. Samtidigt vill hon erbjuda en stunds verklighetsflykt till en värld fylld av drömmar och magi.

Lupina är aktuell med sin tredje roman som har titeln Shessandras hjärta. Hennes två tidigare böcker heter Tårpilens år och Toner av guld. Hon medverkar även i ett flertal novellantologier från olika förlag.

Bibliografi:

Sociala medier:
Hemsida: lupinaojala.se
Instagram: @cinna.lupina.ojala
Facebook: facebook.com/LupinaOjala


Tidigare gästbloggare

Gästblogg

Gästblogg: Marija Fischer Odén om att avsluta en bokserie

I dag har jag äran att presentera nästa gästbloggare, författaren Marija Fischer Odén. Hon har skrivit romanerna Tvåhjärtat och Nedom, de två första delarna i en fantasy-trilogi som ges ut av Undrentide förlag. Sista delen Oberg väntas snart komma ut. Marija har också skrivit flera noveller och är en av initiativtagarna till Litteraturföreningen Hälsingesagor, vars novellantologi vi båda medverkar i. Här berättar Marija om utmaningen i att avsluta och knyta ihop en bokserie.


Om oknytt, trilogier och trådar som dinglar

Marija Fischer Odéns romaner Nedom och Tvåhjärtat.

Att säga att jag inte planerade min debutbok ”Tvåhjärtat” är en grov underdrift. Det var inte ens otvetydigt så att jag satte mig ner för att skriva en bok. Jag bara lekte lite med idéer. Inspirerad av norra Hälsinglands djupa skogar, glittrande sjöar och böljande berg. Jag hörde historier om oknytt och spöken, gick under de väldiga granarna, lyssnade på stillheten och fick en massa bilder i huvudet.

Visst hade jag tänkt sedan jag var barn att ”författare – det vore något det”. Men jag menar, vem blir författare? Nä, just det! Fast så var det det där med att mina skrivelser började likna en bok. Ganska mycket faktiskt.

Eftersom jag hade en skriande brist på kunskaper om såväl bokbranschen, svensk fantastik och egentligen även seriöst skrivande bestämde jag mig naturligtvis för att skriva en trilogi. Det är ju fantasy. Och vad skulle kunna gå fel?

Tja, fel och fel. Det här med att leka fram en bok visade sig leda till ett emellanåt överväldigande hästjobb att få ihop allting i redigeringen. Förbluffande logiska vurpor, inkonsekvens och lösa trådar som fladdrade i vinden. Utan ambitiösa testläsare och skicklig förläggare vet jag inte hur det skulle ha gått. (Eller, jo det vet jag. Jag vill bara inte så gärna tänka på det.)

Det tar ju ett tag att få förlagskontrakt, så när ”Tvåhjärtat” kom ut var uppföljaren ”Nedom” redan hos testläsare. Andra gången var det kanske lite mindre jobb med redigeringen, men inte så lite att jag kom under tio läsningar av manuset. I juli 2019 kom ändå ”Nedom” ut, och med den svåra andra boken i hamn blir väl allting lätt? Tredje gången gillt och allt det där. Eller?

Ok, det är nu jag ber dig att sluta ögonen. Eller, kanske inte på riktigt, för då kan du ju inte fortsätta läsa texten. Men sådär bildligt talat. Som en sinnesstämning liksom. Kan du se framför dig ett riktigt trassligt garnnystan? Funkar det? Fast du läser samtidigt? Bra där! Simultankapacitet kallas det. Tänk dig det där nystanet, och så föreställer du dig att det trasslar ihop sig ordentligt. Inte med ett trassligt garnnystan utan tjugofem. Håller du den bilden nu så ska jag berätta historien om den tredje boken? Den som ska knyta ihop alla trådarna. (Fattar du? Trådarna!)

Jag satt alltså där vid datorn med två från början helt oplanerade men utgivna böcker och skulle knyta ihop sisådär tjugofem namngivna karaktärer (varav tio med perspektiv), tre berättelselinjer och i runda slängar en miljard planteringar. Jovisst, jag hade en vag idé om något som eventuellt liknade ett slut. Bra där, Marija. Riktigt bra! Och det var typ det. Jo, just det, boken skulle heta ”Oberg” också. Eftersom jag var förtjust i tanken på ett berg som inte var ett berg. Och även om jag inte hade varit så förtjust i tanken fanns oberget liksom redan planterat i bok två såatt´e …

Det gick ganska bra först. Efter att ha redigerat två sjukt oplanerade böcker i flera år var det en lisa att få nyskriva. Fingrarna dansade över tangenterna. Det hände att jag hejdade mig själv med en dramaturgisk reflektion – och det förbluffade mig. Det hände att jag kom på mig själv med en inkonsekvens innan jag skrivit ner den. Det förbluffade mig också. Pratade kaxigt med folk om att den här gången skulle jag planera boken först. Och jag skrev faktiskt ett planeringsdokument med alla planteringar i en lista, en synopsis i tre akter och idéer under olika rubriker.

Marija är en av initiativtagarna till Litteraturföreningen Hälsingesagor, vars novellantologi vi båda medverkar i. Marijas novell heter Tinget i Hög.

Jag kanske kan skriva sådär seriöst som en riktig författare, tänkte jag för mig själv och gick med i Författarförbundet.

Det skulle jag aldrig ha gjort. För boom shakalak så kom upplösningen när allt skulle stämma och knytas ihop. Det dinglade så många lösa trådar att det hade gått att väva en snygg trasmatta av dem. Och även om trasmattor har sin charm ville jag hellre skriva klart min bok.

Ok, jag provar väl den där planerargrejen, suckade jag.

Jag testade post-it. Jag skrev en. Inte min grej.

Jag skapade ett dokument med snygga rutor – en för varje berättelselinje. Jag fyllde i två rutor. Nähä.

Jag pratade hål i huvudet på min man om olika idéer och förslag. Det hjälpte lite. Och så skapade jag ett kalkylblad. Mitt livs första tror jag. Gav ganska snart upp tanken på att jag skulle lyckas planera framåt och faktiskt hålla mig till det, men det hjälpte i alla fall för att organisera det jag redan skrivit.

Så jag återvände till planeringsdokument med många stora utropstecken. OBS! GLÖM INTE! Om alla planteringar som behövde följas upp. Insåg att jag inte hållit mig till mina fina tre akter. Över huvud taget. Att jag tappat bort de flesta av idéerna jag spaltat upp. Men jag kunde i alla fall fånga upp de värsta lösa trådarna.

Och så tog jag mig på något vis sakta framåt. Ibland drog jag mig fram genom frätande lava på naglarna och ibland flöt det på rätt bra. Ganska ofta gick jag på promenad för att kunna muttra åt mig själv att det var väl onödigt att stoppa in den där jättespeciella fjädern eller skicka iväg folk på ett ospecificerat mystiskt uppdrag som jag inte hade tänkt igenom.

Som om det inte räckte med spännande inslag i skrivarprocessen hade jag dessutom med mig kapitel från början av manuset till min skrivargrupp medan jag försökte skriva klart slutet. Så de slaktade metodiskt och kompetent inledningen medan jag slet med upplösningen.

Så en dag mitt under coronavirus satt jag och skrev en epilog. Blinkade förvånat mot manuset. Jag var igenom. Fick positiv respons från duktiga testläsare, men kände ändå viss bävan när jag skickade manuset till förlaget. Mindes att jag fått tillbaka bok två med så omfattande ändringsförslag att förläggaren känt sig manad att skriva att hon hoppades att det var ok att vara så rak med allt som behövde ändras. (Det var det såklart. Ni som orkat läsa ända hit i den här texten inser att det fanns en och annan grej som behövde fixas till. Om man säger så.)

Sommaren gick och jag började pilla med nästa skrivprojekt. Fortsatte arbeta med skrivargruppen. Tajtade till spännande avsnitt, täppte igen logiska luckor och tog bort osannolika mängder skräpord. Till slut kom respons på första halvan av manuset från förlaget. Det inleddes med: ”Det första jag vill säga är att du verkligen har utvecklats som författare sedan vi arbetade med första boken”.

Var jag lite fuktig i ögonvrån? Inte omöjligt. Är jag nöjd med manuset? Japp. Kommer jag att planera mer innan jag skriver i framtiden? Tveksamt. Däremot kommer jag att tänka efter noga innan jag sätter igång en ny serie. Eller vänta, nästa skrivprojekt är ju också en serie. *mutter*

Marija Fischer Odén


Fakta: Marija Fischer Odén

Marija Fischer Odén

Biografi: Min karriär är ungefär lika välplanerad och strategisk som mitt skrivande. Jag har avverkat två och en halv yrkesexamen på högskola, och är inne på mitt tredje yrke: folkhögskollärare. Jag har inga planer på att byta igen, men å andra sidan var det det där med planer … 

Annars har jag huset fullt av killar (mest söner men även en man) och djur. Förutom att läsa och skriva gillar jag att träna så att svetten lackar, gå ut i skogen och lära mig nya saker.

En vacker dag ska jag lära mig att gå och lägga mig i tid. Kanske. Om inte huvudet var så sprängfyllt med idéer.

Bibliografi:

Romaner:

Noveller:

Sociala medier:
Instagram: @tvahjartat
Facebook: https://www.facebook.com/tvahjartat


Tidigare gästbloggare