Klart man vill delta i Bollnäs bokmässa när man skrivit en modern Hälsingesaga!
Bollnäs bokmässa fick som så mycket annat ställas in på grund av pandemin. I stället skapade arrangörerna en digital bokmässa – i form av en Facebookgrupp. Vilken smart lösning i all sin enkelhet! Författare, förlag, bokhandlare och illustratörer får skapa ett inlägg – en monter – i gruppen. Eftersom jag är ”halvhälsing” och medverkar i novellantologin Hälsingesagor tyckte jag att det var ett roligt evenemang att delta i, så i dag skapade jag en liten monter till Bollnäs bokmässa.
För att besöka Bollnäs bokmässa behöver du bara gå med i gruppen. Där kan du interagera med utställarna genom att kommentera deras inlägg.
Det är dags för en ny gästbloggare! I dag berättar författaren Lupina Ojala om hur hon samlar intryck och erfarenheter som hon använder i sitt skrivande. Lupina är aktuell med den rykande färska fantasyromanen Shessandras hjärta, som i dagarna släpps hos Catoblepas förlag. Hon har tidigare gett ut böckerna Tårpilens år och Toner av guld och är dessutom en flitig novellförfattare.
Om att prova något nytt …
Lupina Ojalas nya bok Shessandras hjärta
Det finns otroligt många olika sätt att ta sig an ett skrivprojekt och det gäller att hitta något som funkar för en själv. Det som är toppen för en person är en usel taktik för en annan. Personligen gillar jag att göra olika typer av handgripliga och praktiska förundersökningar. Det kan vara alltifrån att besöka historiska platser för att fånga in en viss stämning till att träna någon kampsport.
När tillfälle ges att testa något som eventuellt kan komma till användning tar jag chansen. En gång fick jag skjuta med musköt och upptäckte att svartkrut ryker rejält. Dessutom fick jag lära mig att pipan på musköter är slätborrade till skillnad från moderna gevärspipor som är räfflade. Det medför att precisionen inte är något vidare och i kombination med den dimma som svartkrutet orsakar verkar det varit ett mirakel om någon lyckades pricka rätt överhuvudtaget under en strid. Den typen av information samlar jag på hela tiden och lagrar i mitt arkiv i huvudet. Innan användning kontrollerar jag att jag faktiskt minns rätt. Det är säkrast så.
När jag fick idén till min senaste bok, Shessandras hjärta, behövde jag lära mig så mycket som möjligt om livet som dansare. Jag hade ingen färdig plot utan bara vaga tankar om en ung kvinna som inte vill något annat än att dansa, men som av olika anledningar är förhindrad att leva ut sin dröm. Jag kontaktade en dansskola och började ta lektioner i dansstilar med rötter i Mellanöstern och Centralasien. Det är det bästa jag gjort! Det var läskigt, roligt, svårt och utmanande, men framförallt var det inspirerande. Jag hade inte kunnat skriva boken om Shessandra utan tiden på dansskolan.
Toner av guld av Lupina Ojala
Tårpilens årav Lupina Ojala
I mitt författarskap strävar jag hela tiden efter att utvecklas och förändras och jag behöver stimulans utifrån för att göra det. För mig fungerar det inte att enbart fokusera på själva skrivandet, utan jag måste göra nya saker som jag egentligen inte vågar. Ibland har jag långa perioder när jag inte skriver alls, utan bara samlar på intryck. För varje skrivprojekt ägnar jag mer tid åt förarbete och funderande än åt själva skrivandet. Jag har lärt mig att det fungerar bäst för mig att i princip ha boken eller novellen färdig i tanken innan jag skriver ned den. För flera av mina författarvänner är det tvärtom – berättelsen kommer under själva skrivprocessen. Hmm, jag ska nog testa den varianten med nästa manus. Prova något nytt är ju faktiskt mitt författarmotto.
Lupina Ojala
Fakta: Lupina Ojala
Lupina Ojala
Biografi: För sitt berättande har Lupina Ojala valt fantasy som genre eftersom den ger författaren möjligheten att ta upp mänskliga dilemman på ett nytt sätt. I en egenskapad värld kan känslor av utanförskap, rädsla för det okända och maktmissbruk utforskas på nytt. Samtidigt vill hon erbjuda en stunds verklighetsflykt till en värld fylld av drömmar och magi.
Lupina är aktuell med sin tredje roman som har titeln Shessandras hjärta. Hennes två tidigare böcker heter Tårpilens år och Toner av guld. Hon medverkar även i ett flertal novellantologier från olika förlag.
Filar på min julromance med kaffet i en tomteröd mugg förstås.
I går filade jag lite på första kapitlet i min julromance Insnöad, eftersom den diplomerade lektören och författarcoachen Mikaela Skantz så generöst erbjudit mig en första kapitel-analys. Jättespännande! Jag skickade texten till henne efter lunch och återgick sedan till att redigera Månens son, den fristående uppföljaren till Solens dotter och andra boken i serien Gudablod. Två väldigt olika manus men båda med vinter, snö – och en massa kärlek förstås! ❤️ Sa jag att jag längtar till jul?
Nu ser jag med spänning fram emot att höra vad lektören tycker om första kapitlet. Det är ju redan på de första sidorna som man måste fånga läsaren (och förlagen!) så de är mycket viktiga och väl värda att lägga extra mycket krut på. Man har bara en chans att göra ett första intryck, som man säger.
Mitt tips till dig som skriver på ditt första manus är att gå tillbaka och redigera början extra många gånger, just för att den är extra viktig. Men även för att ditt språk och sätt att skriva kan ha förändrats under arbetets gång och för att historien kan ha tagit nya vägar, som gör att det finns saker som behöver justeras i början. Förmodligen (förhoppningsvis!) har du utvecklats som skribent under arbetet med ditt manus och du vill ju att början ska vara lika bra som slutet, och att manuset ska ha samma språk eller ton – röst – rakt igenom.
Se så fin och höstig bild på antologin Höstglöd! Boken innehåller bland annat min dystopiska romance-novell Och staden stod i brand och finns nu till extra bra pris i Seraf förlags webbshop.
I dag har jag äran att presentera nästa gästbloggare, författaren Marija Fischer Odén. Hon har skrivit romanerna Tvåhjärtat och Nedom, de två första delarna i en fantasy-trilogi som ges ut av Undrentide förlag. Sista delen Oberg väntas snart komma ut. Marija har också skrivit flera noveller och är en av initiativtagarna till Litteraturföreningen Hälsingesagor, vars novellantologi vi båda medverkar i. Här berättar Marija om utmaningen i att avsluta och knyta ihop en bokserie.
Om oknytt, trilogier och trådar som dinglar
Marija Fischer Odéns romaner Nedom och Tvåhjärtat.
Att säga att jag inte planerade min debutbok ”Tvåhjärtat” är en grov underdrift. Det var inte ens otvetydigt så att jag satte mig ner för att skriva en bok. Jag bara lekte lite med idéer. Inspirerad av norra Hälsinglands djupa skogar, glittrande sjöar och böljande berg. Jag hörde historier om oknytt och spöken, gick under de väldiga granarna, lyssnade på stillheten och fick en massa bilder i huvudet.
Visst hade jag tänkt sedan jag var barn att ”författare – det vore något det”. Men jag menar, vem blir författare? Nä, just det! Fast så var det det där med att mina skrivelser började likna en bok. Ganska mycket faktiskt.
Eftersom jag hade en skriande brist på kunskaper om såväl bokbranschen, svensk fantastik och egentligen även seriöst skrivande bestämde jag mig naturligtvis för att skriva en trilogi. Det är ju fantasy. Och vad skulle kunna gå fel?
Tja, fel och fel. Det här med att leka fram en bok visade sig leda till ett emellanåt överväldigande hästjobb att få ihop allting i redigeringen. Förbluffande logiska vurpor, inkonsekvens och lösa trådar som fladdrade i vinden. Utan ambitiösa testläsare och skicklig förläggare vet jag inte hur det skulle ha gått. (Eller, jo det vet jag. Jag vill bara inte så gärna tänka på det.)
Det tar ju ett tag att få förlagskontrakt, så när ”Tvåhjärtat” kom ut var uppföljaren ”Nedom” redan hos testläsare. Andra gången var det kanske lite mindre jobb med redigeringen, men inte så lite att jag kom under tio läsningar av manuset. I juli 2019 kom ändå ”Nedom” ut, och med den svåra andra boken i hamn blir väl allting lätt? Tredje gången gillt och allt det där. Eller?
Ok, det är nu jag ber dig att sluta ögonen. Eller, kanske inte på riktigt, för då kan du ju inte fortsätta läsa texten. Men sådär bildligt talat. Som en sinnesstämning liksom. Kan du se framför dig ett riktigt trassligt garnnystan? Funkar det? Fast du läser samtidigt? Bra där! Simultankapacitet kallas det. Tänk dig det där nystanet, och så föreställer du dig att det trasslar ihop sig ordentligt. Inte med ett trassligt garnnystan utan tjugofem. Håller du den bilden nu så ska jag berätta historien om den tredje boken? Den som ska knyta ihop alla trådarna. (Fattar du? Trådarna!)
Jag satt alltså där vid datorn med två från början helt oplanerade men utgivna böcker och skulle knyta ihop sisådär tjugofem namngivna karaktärer (varav tio med perspektiv), tre berättelselinjer och i runda slängar en miljard planteringar. Jovisst, jag hade en vag idé om något som eventuellt liknade ett slut. Bra där, Marija. Riktigt bra! Och det var typ det. Jo, just det, boken skulle heta ”Oberg” också. Eftersom jag var förtjust i tanken på ett berg som inte var ett berg. Och även om jag inte hade varit så förtjust i tanken fanns oberget liksom redan planterat i bok två såatt´e …
Det gick ganska bra först. Efter att ha redigerat två sjukt oplanerade böcker i flera år var det en lisa att få nyskriva. Fingrarna dansade över tangenterna. Det hände att jag hejdade mig själv med en dramaturgisk reflektion – och det förbluffade mig. Det hände att jag kom på mig själv med en inkonsekvens innan jag skrivit ner den. Det förbluffade mig också. Pratade kaxigt med folk om att den här gången skulle jag planera boken först. Och jag skrev faktiskt ett planeringsdokument med alla planteringar i en lista, en synopsis i tre akter och idéer under olika rubriker.
Marija är en av initiativtagarna till Litteraturföreningen Hälsingesagor, vars novellantologi vi båda medverkar i. Marijas novell heter Tinget i Hög.
Jag kanske kan skriva sådär seriöst som en riktig författare, tänkte jag för mig själv och gick med i Författarförbundet.
Det skulle jag aldrig ha gjort. För boom shakalak så kom upplösningen när allt skulle stämma och knytas ihop. Det dinglade så många lösa trådar att det hade gått att väva en snygg trasmatta av dem. Och även om trasmattor har sin charm ville jag hellre skriva klart min bok.
Ok, jag provar väl den där planerargrejen, suckade jag.
Jag testade post-it. Jag skrev en. Inte min grej.
Jag skapade ett dokument med snygga rutor – en för varje berättelselinje. Jag fyllde i två rutor. Nähä.
Jag pratade hål i huvudet på min man om olika idéer och förslag. Det hjälpte lite. Och så skapade jag ett kalkylblad. Mitt livs första tror jag. Gav ganska snart upp tanken på att jag skulle lyckas planera framåt och faktiskt hålla mig till det, men det hjälpte i alla fall för att organisera det jag redan skrivit.
Så jag återvände till planeringsdokument med många stora utropstecken. OBS! GLÖM INTE! Om alla planteringar som behövde följas upp. Insåg att jag inte hållit mig till mina fina tre akter. Över huvud taget. Att jag tappat bort de flesta av idéerna jag spaltat upp. Men jag kunde i alla fall fånga upp de värsta lösa trådarna.
Och så tog jag mig på något vis sakta framåt. Ibland drog jag mig fram genom frätande lava på naglarna och ibland flöt det på rätt bra. Ganska ofta gick jag på promenad för att kunna muttra åt mig själv att det var väl onödigt att stoppa in den där jättespeciella fjädern eller skicka iväg folk på ett ospecificerat mystiskt uppdrag som jag inte hade tänkt igenom.
Som om det inte räckte med spännande inslag i skrivarprocessen hade jag dessutom med mig kapitel från början av manuset till min skrivargrupp medan jag försökte skriva klart slutet. Så de slaktade metodiskt och kompetent inledningen medan jag slet med upplösningen.
Så en dag mitt under coronavirus satt jag och skrev en epilog. Blinkade förvånat mot manuset. Jag var igenom. Fick positiv respons från duktiga testläsare, men kände ändå viss bävan när jag skickade manuset till förlaget. Mindes att jag fått tillbaka bok två med så omfattande ändringsförslag att förläggaren känt sig manad att skriva att hon hoppades att det var ok att vara så rak med allt som behövde ändras. (Det var det såklart. Ni som orkat läsa ända hit i den här texten inser att det fanns en och annan grej som behövde fixas till. Om man säger så.)
Sommaren gick och jag började pilla med nästa skrivprojekt. Fortsatte arbeta med skrivargruppen. Tajtade till spännande avsnitt, täppte igen logiska luckor och tog bort osannolika mängder skräpord. Till slut kom respons på första halvan av manuset från förlaget. Det inleddes med: ”Det första jag vill säga är att du verkligen har utvecklats som författare sedan vi arbetade med första boken”.
Var jag lite fuktig i ögonvrån? Inte omöjligt. Är jag nöjd med manuset? Japp. Kommer jag att planera mer innan jag skriver i framtiden? Tveksamt. Däremot kommer jag att tänka efter noga innan jag sätter igång en ny serie. Eller vänta, nästa skrivprojekt är ju också en serie. *mutter*
Marija Fischer Odén
Fakta: Marija Fischer Odén
Marija Fischer Odén
Biografi: Min karriär är ungefär lika välplanerad och strategisk som mitt skrivande. Jag har avverkat två och en halv yrkesexamen på högskola, och är inne på mitt tredje yrke: folkhögskollärare. Jag har inga planer på att byta igen, men å andra sidan var det det där med planer …
Annars har jag huset fullt av killar (mest söner men även en man) och djur. Förutom att läsa och skriva gillar jag att träna så att svetten lackar, gå ut i skogen och lära mig nya saker.
En vacker dag ska jag lära mig att gå och lägga mig i tid. Kanske. Om inte huvudet var så sprängfyllt med idéer.
Häromveckan gästbloggade jag hos författaren och skrivkursledaren Sabine Mickelsson på www.sabinemickelsson.com. Härunder kan du nu läsa mitt inlägg, som handlar om att få och fånga idéer, i sin helhet.
Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allrahelst i kombination. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet, men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. Hennes debutroman Solens dotter kommer i februari och ges ut av Seraf förlag. Det är en fantasy romance för unga vuxna och vuxna, den första fristående boken i serien Gudablod. Anna har också fått en handfull noveller publicerade i olika antologier. Hon bor med sin familj i Stockholm.
Fotograf: Björn Mattisson-Richter
Jag har fler idéer till historier än jag hinner skriva. Det är både en tillgång och förstås frustrerande. Om bara tiden fanns att skriva alla historier! Men tiden är begränsad och därför vill jag lägga den på att skriva det jag själv tycker är roligt att skriva och själv skulle vilja läsa. De idéer som är värda att lägga sin tid på är de man brinner för!
Mest är jag förstås tacksam för mina idéer, för fantasi är en nödvändighet för en författare. Utan idéer skriver man nog aldrig en bok.
Drömmer du om att skriva en bok, men har aldrig fått någon idé som du brunnit för? Lugn! Kanske har du bara inte fått den där idén än. Den som måste skrivas.
Även om jag drömde om att bli författare redan som barn, var det först när jag fick idén till min debutroman Solens dotter som jag påbörjade ett större skrivprojekt. Allt började med en dröm för mer än ett decennium sedan. Jag drömde om en kvinna och en man som slogs. Även om det bara var ett par scener, fick jag en tydlig känsla för personerna och deras relation till varandra. Undertonen i scenerna lät mig förstå att här fanns en mycket större historia att utforska – en hel värld! Drömmen var alltför spännande för att bara glömmas bort. Det var en sådan historia som jag själv skulle älska att läsa och bestämde mig för att jag måste skriva ner den. Drömscenerna var det första jag skrev på mitt manus, och de visade sig bli ett par av de viktigaste vändpunkterna i boken.
Idén grodde i huvudet i många år, men det dröjde länge innan jag tog mig tiden att fokusera på skrivandet. Då var jag vid en punkt i livet där jag kände att jag måste skriva färdigt min historia för att bli lycklig. Den ville ut! Det var ju det här jag brann för.
För även om jag aldrig hade läst något liknande så var det ju det här jag älskade. Fantastik och kärlek – på samma gång. En bättre blandning kan jag inte tänka mig.
Jag visste redan från början att jag ville skriva en serie och hade de grova dragen klara för mig. Men det var först när jag började närma mig slutet på råmanuset av första boken som idéerna till andra boken blev konkreta och föll på plats. På samma sätt framträdde historien till tredje boken när jag började närma mig slutet av råmanuset till den andra. Ibland måste man jobba sig fram till idéerna.
Idéerna till de noveller jag fått publicerade då?
Ett par av dem har börjat med att en titel har kommit till mig. Titeln Marionettspelaren kom som ett svar på temat, dockor, i en novelltävling jag ville delta i. Det blev en rysare som kretsar kring mobbning, ett tema som är viktigt för mig. Titeln Och staden stod i brand var en fras jag tänkte en morgon när jag såg solen gå upp över Stockholm och färga himlen röd. Jag tänkte att en dag ska jag skriva en historia som heter just så. När det så dök upp en novelltävling med temat dystopisk romantik kände jag att titeln passade väl in, då eld kan symbolisera både död och pånyttfödelse, lust och passion. Det i kombination med min fascination för fenomenet prepping gav upphov till novellen. I bägge fallen korsbefruktade olika idéer varandra och blev till noveller.
Novellen Ljuva toner i natten började med att jag såg en sensuell scen i huvudet, en man och en kvinna som tillsammans spelade på en cello.
Ett par andra noveller – Tomteupproret och Bevararna – började med tanken ”Tänk om …?” Tänk om alla väsen i folktron finns på riktigt och det finns en hemlig myndighet med uppgift att hålla ordning på varelserna och se till att de inte skadar människorna?
Så mina avslutande ord till dig får bli: Skriv ner den där spännande drömmen, den lösryckta scenen du tänkt på, den där titeln eller vackra frasen du kommer på, den där leken med ”tänk om …?”, även om du inte vet precis hur du ska använda dem just då. Kanske blir det din debutroman! Eller åtminstone en novell.
I dag har jag bjudit in författaren Eva Holmquist att gästblogga. Hon är aktuell med boken Kimya, första delen i en ny urban fantasy-serie som utspelar sig i ett dystopiskt samhälle med magi, illegal handel med magiska föremål och en hemlig motståndsrörelse. Den släpptes som e-bok 9 september och kommer som tryckt bok 17 oktober hos Ordspira Förlag. Här berättar Eva historien bakom den nya boken.
Fem års paus
Omslaget till Kimya av Eva Holmquist.
Kimya, min senaste bok, har en ganska lång och komplicerad historia. Redan 2006 började jag arbeta med den. Inspirationen kom från min son som ville att jag skulle skriva en bok om magiker i framtiden. Den frasen inspirerade mig till ett samhälle där magin var förbjuden och magikerna förföljdes. Huvudpersonen, David, hade hela sitt liv tvingats dölja vem han var och mina funderingar kring vad det gör med en person gav liv åt den karaktären.
När jag börjar med ett nytt skrivprojekt har jag en fas som jag kallar för idéutveckling. Den kan te sig väldigt olika från projekt till projekt. För Kimya yttrade den sig genom att jag skrev skisser med de olika personerna som hade en större roll i berättelsen, beskrev områden i staden, skissade på vad som hänt innan berättelsen började och nördade ner mig i olika symboler. Därefter började jag skriva på första utkastet. Numera försöker jag skriva det så snabbt som det bara är möjligt och avstå från redigeringen, men det här var innan jag lärde mig den läxan. Därför skrev jag en scen här och en där. Ibland var det bara brottstycket av en dialog eller en beskrivning av miljön. På det sättet tog det några år innan jag hade fått ihop ett första utkast. När jag äntligen var klar med det så fick det vila några månader innan jag gjorde en redigering av helheten.
När andra utkastet var klart så hade jag ett antal testläsare som läste och gav omdömen. Även numera så är det först andra utkastet som någon annan än jag får se. Efter den efterföljande redigeringen så började manuset vandra runt bland olika förlag. Ett av förlagen var intresserade och återkom med synpunkter. Baserat på dem gjorde jag ytterligare en redigering, men när den var klar så hade förlaget lagt ner verksamheten. Jag var vid det här laget osäker på hur jag skulle gå vidare med manuset och tog därför hjälp av ytterligare ett gäng testläsare.
När jag fick tillbaka synpunkterna var jag i full fart med flera andra skrivprojekt, bl.a. höll jag på att slutföra Diligentiatrilogin, så jag hade inte tid att ta itu med nästa redigeringsomgång. Dessutom var det något som skavde, men som jag inte riktigt kunde identifiera. Därför blev manuset liggande i fem år …
Förra sommaren bestämde jag mig för att ta tag i berättelsen igen och slutföra det. Då hade en av testläsarna med jämna mellanrum frågat efter boken så jag visste att berättelsen engagerade. Dessutom var det en berättelse som jag själv kände var viktig för mig personligen och som jag ville slutföra. Jag började arbetet med att läsa igenom berättelsen från början till slut. Jag kände då att det fanns en nerv i den som grep tag i mig. Det fanns också svagheter som jag nu kunde se tydligare. I sin förra version var boken på 35 000 ord. David hade perspektivet nästan hela boken igenom med vissa scener som berättades utifrån Falks perspektiv. Jag införde Ginas perspektiv samt inkluderade Falk betydligt mer. Så från att ha en slagsida mot Davids perspektiv blev det nu en jämnare balans med olika personlighetstyper. Vissa berättartrådar som legat långt i bakgrunden lyftes fram och nya tillfördes. Det är med andra ord mycket som ändrats och den är drygt dubbelt så lång.
Det var en mastodontredigering som jag gav mig på, men känslan var fantastisk. Jag kunde se hur berättelsen blev det som jag drömt om. Omdömen från testläsare har bekräftat den bilden. Jag tror att jag undermedvetet insåg att jag inte kunde ge berättelsen rättvisa. Den behövde de fem åren för att jag skulle kunna utvecklas som författare tillräckligt för att kunna förmedla hela berättelsen. Jag hoppas att läsarna ska älska den lika mycket som jag gör … 🙂
Eva Holmquist
Fakta: Eva Holmquist
Eva Holmquist
Biografi: Eva Holmquist är en vetgirig bokmal som skriver fantasy, science fiction och skräck. Hon är uppvuxen i Pixbo utanför Göteborg, men bor numera i Jönköping. Dagarna används åt att kvalitetssäkra IT-system medan kvällar och helger ägnas åt böcker och familjen.
“Eva Holmquist är något av en veteran inom svensk fantastik” skrev Btj när Blodskifte, kom ut 2017. Hennes berättelser brukar beskrivas som fantasifulla, tänkvärda berättelser med berättarglädje. Hon skriver både noveller och längre berättelser. Dessutom skriver hon facklitteratur som exempelvis boken ”Praktisk mjukvarutestning”.
I dag gästbloggar jag på temat att få och fånga idéer hos författaren och skrivkursledaren Sabine Mickelsson! www.sabinemickelsson.com/blogg är adressen. In och läs! 😉
Min bokhög med de antologier jag hittills medverkat i.
Dagens skrivtips är att öva upp din förmåga att berätta en historia genom att skriva noveller.
Förra året började jag och en vän peppa varandra att skriva och skicka in noveller till olika novelltävlingar. Jag som skriver fantasyromaner (du vet nog vilken förkärlek till tegelstenar som finns i den genren!) trodde nog inte riktigt att jag kunde skriva så kort och ändå känna att jag berättat en hel historia. Men vilken bra övning det är! Man övar sig på att skriva effektivt, utan onödiga ord eller scener, och att hålla sig till den röda tråden. Dessutom är det skönt att se att man faktiskt klarar av att slutföra en historia. Att skriva en hel roman tar tid, men en novell kan kännas mer överkomligt.
Totalt skickade jag in fem noveller till olika novelltävlingar förra året. Alla blev antagna och publicerades i olika novellantologier! I år har jag bara hunnit skicka in en novell till en tävling, men även den blev antagen. Jag börjar nästan tro att jag är ganska bra på att skriva noveller. 😉
Att våga skicka in en novell till en novelltävling är en bra övning i mod inför att våga skicka in ett romanmanus till förlag. Jag hade skickat in en novell till en novelltävling två veckor innan jag skickade in mitt bokmanus till förlag, och det lugnade mig att jorden inte gick under den gången. Alltså skulle den nog inte göra det när jag skickade in romanen heller. (Det gjorde den inte heller.)
En annan bra sak är att du i novelltävlingar får en professionell bedömning av din text och ett kvitto på om det du skrivit är bra nog. Om novellen blir antagen vet du att du har gjort något rätt! Och om den inte blir det behöver du kanske redigera ett varv till, eller skruva ett varv till på idén eller dramaturgin?
Dessutom ser jag min medverkan i novellantologier som en marknadsföring av mig själv och mitt författarskap. Att bli publicerad gör att ens namn syns och kanske är det någon av dem som läser novellen som gillar den och blir nyfiken på att läsa mer av mig.
Det finns en hel del novelltävlingar där ute om du håller ögonen öppna. Många tidskrifter och mindre förlag anordnar ibland novelltävlingar. Sök på internet! I många tävlingar är vinsten att man blir publicerad i tidskriften eller i en antologi och får ett (eller ibland flera) författarexemplar av boken, men det finns även några med pengapris till vinnaren. Se till att du läser reglerna noga. Det är onödigt att bli refuserad för att du skrivit för långt, inte hållit dig till temat eller inte uppfyller kriterierna för vilka som får delta. Kontrollera också villkoren för publicering, så att det är sådana du kan acceptera. Du bör inte skänka bort rättigheterna till dina texter för evigt för någon annan att använda gratis. Betrakta dina texter som en tillgång, som du förhoppningsvis kan tjäna pengar på i framtiden.
Här följer länkar till sidor som listar olika novelltävlingar, där jag tittar in ibland för att se om det finns någon tävling som låter intressant:
ANNA GRANBERG 